Prinsessan.
Idag upptäckte jag att hon inte bara äter oftare än jag, vilket verkligen inte är en nyhet, men inte nog med att hon äter oftare så äter hon bannemig större portioner än vad jag gör oxå!
Helt otroligt hur hon får plats med alla denna mat.
Vart gör hon av den?
Hon är ju så liten..
Men jösses vad hon äter.
Välling på morgonen här hemma, frukost på dagis, fruktstund sedan och på lunchen äter hon nästan alltid två portioner mat på dagis, sedan är det mellanmål innan jag kommer och hämtar henne.
Inte nog med att hon sätter i sig allt det där på dagis så äter hon middag här hemma oxå, mer än jag kan få i mig. Sedan blir det ofta en banan någon timme eller två efter middagen.
Plus välling innan hon somnar för natten.
Hon växer och har energi för femton, men kan ändå inte låta bli att undra vart all denna mat tar vägen..
Helt sanslöst.
Sedan måste jag skryta lite över henne.
Dagis personalen berättade för mig för några dagar sedan att Lillan är det enda barnet som äter med sked på småbarnsavdelningen.
De nadra föredrar att äta med händerna.
Inget fel i det, men blir ändå stolt över min duktiga flicka som äter med sked och sölar nära nog ingenting när hon äter.
Hon själv är den som propar på att hon ska ha haklapp på sig och blir hon sölig om händerna så vill hon att man torkar av dem, annars sitter hon bara där med händerna i luften och blir arg.
Finaste flickan.
=)
Vilken dag
Men Lillan var på gott humör, hon hade sovit väldigt bra.
Promenad till dagis och sedan bussen till skolan.
Världshistoriens tråkigaste lektion.
Man blir aldrig för gammal för att skicka lappar på lektionerna.
Dagens bästa:
"Säg till mig om min hjärna börjar rinna ut ur mina öron!"
Linda får till det ibland helt klart.
Det sammanfattar lektionen väldigt bra till och med.
Mör i skallen kommer jag till stan och hämtar en sovande Sprattlare på dagis.
Handlar och tar mig hem.
Sprattlarn vart på uselt humör.
Jag vart inte på topp heller som sagt.
Men efter att jag fått lagat mat, ätit och diskat är vi båda på bättre humör och det känns som om kvällen faktiskt kan blir riktigt skön.
Lugn och inga måsten.
Ska bara ta det riktigt lugnt.
Stoppa Lillan i ett bad.
Dag 19 – Detta ångrar jag
Visst låter det helt fantastiskt.
Lever efter ett motto som säger att jag inte ska ångra något jag ändå inte kan förändra.
Det är bara ännu ett sätt att vara elak mot sig själv på och det har jag inte lust med.
Jag har gjort dumma val i mitt liv, jag har gjort rent ut sagt idiotiska val ibland.
Det finns en hel del i mitt liv som jag inte är stolt över och en del jag till och med kan skämmas för.
Men jag ångrar inget av det.
Det har skapat den jag är idag och även om jag inte är ens i närheten av perfekt så är jag bra mycket närmre än vad jag var för 10 år sedan, mycket tack vare just alla mina klantiga val.
Jag lär mig hela tiden, både om andra och om mig själv.
Av andra och av mig själv.
Men en enda sak ångrar jag verkligen...
Det är mitt sämsta val genom hela livet.
Dumt, idiotiskt.
Ingenting har det gett mig.
Inga bra lärdommar varken om mig eller andra.
Eller visst, en viss förståelse har det kanske gett, men det är ingen förståelse jag inte hade kunnat leva mycket bra utan.
Vad det är jag ångrar?
Att jag började röka.
Jösses vad dumt...
Höjden av klantighet.
Visst lyckas jag sluta, jag är rätt duktig på att sluta.
Dessvärre är jag rätt duktig på att börja igen oxå..
Fy vad jag verkligen ångrar att jag började med skiten.
Nu sitter man här resten av livet och är nikotinist oavsett om jag slutar eller inte.
Pucko jag.
Nikotin är nog den värsta drog jag känner till.
Det är så fruktansvärt många människor som är fast i missbruket och det är helt lagligt.
Staten gynnar det till och med eftersom de tjänar så mycket på skiten.
Ingen reagerar på att man faktiskt är missbrukare, ingen ser hur läskigt det faktiskt är för att det är så normaliserat i vårt samhälle.
Läskigaste drogen som finns och det enda jag ångrar i mitt liv trots många andra klantiga val jag gjort.
Där har ni det.
Nikotinistens erkännande.
Jag ångrar att jag började röka.
Jag ångrar att jag lät mig själv vara så dum!
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Den ena är från när jag var liten.
Inte så skarp alls.
Men jag fick en saccosäck av mina föräldrar.
Röd var den och jag älskade den!
Tack igen Mamma och Pappa, även om jag inte har kvar den så minns jag den och det var nog den bästa present en liten flicka som jag kunde få.
Min andra födelsedag är mycket närmre i tid.
Det var min 25-årsdag.
När mina vänner faktiskt samlades för en gångs skull.
Inte exakt alla, eftersom många har barn och det kan vara lite kruxigt, men de flesta iaf.
Det sker inte så allt för ofta att de springer in i varandra mina vänner.
Men det var en bra födelsedag!
Dels för att de faktiskt tyckte bra om varandra vilket jag hade oroat mig lite för, dels för att vi faktiskt hade kul ihop trots den saliga blandningen av människor som vi är, eller kanske just därför.
Tackar mina fina vänner än en gång för att ni är så underbara och alltid finns där för mig!
Lysekil
Så blev det inte.
Hela Lysekil var täckt av en centimeter tjock is imorse.
Där rök mina helgplaner..
Men så kom Peter och umgicks med oss.
Jag fick den brilianta idén om att åka till Lysekil och äta Kinamat.
Längtat efter kinamat och eftersom dagen hunnit gå så var inte isen lika mycket problem längre.
Satte oss i bilen och åkte mot lysekil.
Fick tag i Millan och Maisa och hörde om de ville ses och det ville de såklart.
Mamma föjde oxå med.
Lyckliga jag som har vänner och familj som avsätter tid för oss när vi kommer.
Trevlig stund på Kinan!
Sedan åkte vi hem igen.
En liten dos av vänner och Lysekil och jag kanske kan överleva ett tag till.
Peter och jag spenderade resten av kvällen framför film.
En riktigt tråkig dag förvandlades till en riktigt bra dag.
Tänk vad man kan förändra sina dagar om man bara har lite ork att ta itu med det.
Kärlek till alla, nu ska jag i säng!
Haha
Söta ni är.
Och jösses vilket minne ni måste ha!
Dag 17 – Mitt favoritminne
Så mycket minnen..
Barndom, tonår, vuxen.
Killar som kommit och gått.
Graviditet, förlossning.
Min dotter.
Jag har inga specifika favoritminnen.
Men jag har mycket fina minnen.
Vänner man skrattat med, trivts med.
Tårar man gråtit.
Flyttar man gjort.
Familj.
Så mycket...
Tre vänner på en klippa vid havet.
Tittandes på solnedgången under tystnad.
En guldlänk mellan mina fingrar en sommarnatt.
Ett par bruna ögon.
Hur jag träffat mina vänner.
Skrattat och gråtit med mina vänner.
Nattbak och nattmat.
Struntat i att sova.
Borde skriva ner alla minnen man har i en bok efterhand som man kommer på dem.
Alla!
Bra, tråkiga.
Glimtar och romaner.
Men vill ni ha ett minne bara för att?
Ett beskrivet minne..
Det är lättare att minnas de dåliga än de bra.
Med skärpa.
En sommar, vilken minns jag inte alls.
Jag hade varit ute och gjort något med mina vänner som vanligt.
Kom hem till huset mitt i natten.
Det var en varm natt.
Lite full, glad, trött.
Gjorde min kopp vaniljte.
Satte mig på altanen bland alla blommor.
Kan aldrig beskriva skönheten, dofterna.
Trumpetliljor, luktärter och många, många fler doftande blommor i alla färger och former.
Det är tyst ute.
Jag tänder en ciggarett.
Regnet kommer.
Ett riktigt sommarregn med droppar så stora att de skulle kunna dränka en skalbagge.
Det faller rakt ner.
Öser ner, så mycket regn..
Ingen vind.
I Lysekil.. Helt vindstilla.. Utomhus.
Där ute lärde jag mig göra rökringar.
Min första rökring, min andra, min tredje..
Sommarnatten, vaniljtet, dofterna, regnet...
Nya
Det var faktiskt på tiden, behövde nya låga skor som funkar till allt.
Var inget planerat inköp utan helt spontant.
Satt och pluggade med Peter på Espresso House och skulle hämta Lillan på dagis innan vi kilade hem och åt något ordentligt.
Fick för mig att jag ville in snabbt och kika på skor, snubblade över dessa och vips, mindre än tio minuter efter att vi gick från fiket så var vi ute på gatan igen och jag hade nya skor.
Vet inte riktigt hur det gick till haha men nöjd är jag.
Peter vart nog en aning chokad över att det finns kvinnor som är så snabba i en affär hehe.
Glad jag!
Nu har vi haft myskväll och jag har som vanligt stoppat i mig för mycket gott.
Borde skärpa mig med det där helt klart!
Dag 16 – Min första kyss
Oj jösses.
När jag var liten åkte jag på kollo på sommrarna.
Älskade och hatade kollo.
Survor, Ali, alla roliga kompisar man fick.
På kollo träffade jag Sebastian.
Det enda jag egentligen minns är att han var blond.
Mer minns jag verkligen inte..
Inga ansiktsdrag, ingenting.
Men där fick jag min första kyss.
På gröna trappan i solskenet.
Minns inte alls vad jag tyckte om den heller.
Men så var det.
Tänk vad minnet är lustigt.
Jag minns vad han hette, jag minns vädret och platsen.
Men jag minns inte honom...
Minns inte heller min andra kyss, eller ja, andra killen jag kysste, ingen aning.
Undrar vem det var..
Funderar på hur gammal jag kan ha varit det året på kollo som första kyssen kom.
Så särskilt gammal kan jag inte ha varit ändå.
Lite undersökning senare så luskade jag nu reda på att jag var 12 år gammal.
Där ser man...
Haha
Jösses.
Hur ska ni då kunna veta att allt faktiskt går jättebra där!?
Lille Haren har varit i Indien ett gäng månader och kommer hem igen i början på Maj om jag inte minns helt fel.
Från att ha varit så sjukt jobbigt mellan oss och hela situationen så är allt faktiskt helt toppen.
Det kanske ni har kunnat se på ett inlägg då och då, men jag har ändå inte berättat så mycket.
Inga svordommar och inga lovord heller.
Så nu kommer det då.
Han har förlåtit mig.
Har ni hört?!
Han har förlåtit mig.
Detta skedde innan han åkte iväg och vilken skillnad.
Vips så var han gamla vanliga Pascal igen.
Vad som hände som fick honom att förlåta mig vet jag inte, men det har skett iaf.
Eller förlåtit är ett oriktigt uttryck, men ni förstår vad jag menar hoppas jag, för jag hittar inget bättre just nu.
Han hör av sig minst en gång i veckan.
Oftare ibland.
Han finns.
Han bryr sig.
Även om han inte är närvarande fysiskt så är han det i sinnet och det är allt jag någonsin bett om.
Ni anar inte vad glad jag är för detta.
Märktes ju som sagt skillnad redan innan han åkte men minns inte hur mycket jag skrivit om det eftersom det inte ligger under kategorin "haren" som jag läste nu nyss och insåg att det var väldigt längesedan något hamnade där.
Ingen kunde vara lyckligare än jag över att han tänker på sin dotter även när han är på andra sidan jordklotet.
Just nu trivs vi nog båda två med upplägget.
Han kan resa som han vill och jag kan fatta alla beslut även om jag ibland frågar vad han tycker om dem.
Som hålen i öronen på Dockan tex, det frågade jag faktiskt honom om först och han vart bara glad och tyckte det var en självklarhet.
Dagis har jag valt själv och han blev glad när han hörde vad det blev för något osv.
Det känns som om vi är tillbaka i förr.
När vi var kompisar, innan Tiili kom.
Fast vi numera har barn ihop.
Det är så underbart så ni kan inte ana det.
Hans psykiska närvaro.
Att han hör av sig med jämna mellanrum.
När han bestämt sig för att vara med.
Det är allt som behövs för att hålla mig nöjd och glad.
Det och att han inte börjar konstla i framtiden igen och lovar saker han inte håller sedan.
Men har en känsla av att det inte kommer återgå till det.
Jag är lycklig.
Tiili har sin Pappa.
Vad mer kan jag be om.
Sluta
Upptäckt att jag antagligen varit väldigt spänd en längre tid.
Jag får alltid ont i mina tänder när jag är det för att jag biter ihop käkarna så fruktansvärt under dessa perioder.
Det gör ju ont, så nu får jag sluta!
Ont är knasigt uttryckt oxå, det isar i dem.
Obehagligt är det iaf och det dyker alltid upp när jag haft det stressigt eller när jag varit spänd en längre tid.
Men jag vet ju inte ens varför jag är det, så hur slutar man då?
Lösa detta måste jag iaf, för det är tröttsamt!
Tracy
Dag 15 – Mina drömmar
Jag drömmer.
I sömnen och i vaket tillstånd.
Men jag brukar intala mig att det inte är värt att drömma.
Eftersom de helt plötsligt kan krossas.
Tack o lov så fungerar inte den mänskliga naturen så, man drömmer ändå.
Mina drömmar är enkla.
Mycket enkla.
Inga avancerade grejer, inga slott och prinsar på vita springare.
Jag drömmer om att jag ska klara av min utbildning.
Hitta ett jobb på ett ställe där jag trivs, göra lite nytta.
Tjäna pengar så att jag klarar mig och bara lite till.
Så att man inte behöver snåla liksom, det räcker.
Det där är mina karriär drömmar..
Sedan drömmer jag om att jag ska lyckas ge mitt barn ett lyckligt liv.
Se till att hon får med sig det som hon behöver för att leva ett lyckligt liv som vuxen.
Ingen är lycklig hela tiden och det är inte det jag förväntar mig att on ska vara.
Men lycklig på så vis att hon känner sig nöjd med sig själv och sitt liv.
Känner sin egna styrka och genom den klarar av det som är jobbigt i livet.
Jag drömmer om att alltid kunna finnas där som stöd för henne.
Ge henne upppmuntran när hon behöver det.
Att jag inte ska misslyckas.
Jag drömmer om att hon ska må bra.
Slippa deppresioner.
Att hon inte ska klandra mig för mitt val..
Ni förstår nog, jag drömmer om det mesta som vilken annan vettig förälder drömmer om för sina barns räkning.
Det skulle vara roligt att bli överbevisad i min tro om kärlek.
Jag drömmer att jag har fel i allt jag tror.
Jag önskar att kärlek finns och att man kan hitta den.
Springa över den där killen som är en ocean.
Att man kan leva "lyckliga i alla sina dar".
Drömma går ju haha.
Jag drömmer om att få behålla mina vänner hela livet och kanske finna några till på vägen.
Drömmer om att min familj och mina nära ska få vara friska och lyckliga, må bra.
Jag drömmer om att jag får vara frisk i både kropp och själ tills jag blir gammal och det är dags att vandra vidare.
Jag drömmer om att det finns något efter detta livet som inte bara är det där svarta intet som jag egentligen tror på.. Önskar att jag har fel.
Jag drömmer om att kanske, kanske... Få ett barn till..
Men vet inte om jag egentligen vill det.
Men det finns ett barn till i mitt liv.
Barnet har till och med ett namn.
Jag har mardrömmar oxå..
Men de är allt för tråkiga för att prata om, speciellt efter att jag ett par dagar inte haft så många glada inlägg.
Men visst finns de.
Mina drömmar är inte högtflygande, de är jordnära och förhoppningsvis möjliga att uppfylla.
Jag drömmer om att mina drömmar kan bli verklighet!
Underbart!
Lätt
Orsaken till detta är helt enkelt den att det inte finns så mycket att säga.
Hon är så lugn och snäll, glad och lätt att ha att göra med så det är löjligt.
Hon roar sig själv mycket och leker fint.
Kommer till mig när hon vill något.
Äter som en häst och vi bråkar faktiskt inte om något utom mina pennor som ligger i sovrummet som hon stjäl hela tiden.
Tandborstning, hårborstning, nagelklippnin,g ligga stilla när jag byter på henne, allt det där är aldrig några problem.
Hon går med på allt och tycker det mesta är roligt att göra.
Hon får sällan några vredesutbrott och gråter väldigt sällan om hon inte trillat eller så.
Ja, eller om jag pratar i telefon.
Hon somnar oftast i en lagom tid om vi är ensamma hemma och det är inget bråk om det heller.
Hon kryper upp i mitt knä och somnar när hon är trött.
Lite annat är det när det är folk här, då vill hon självfalet inte sova och blir övertrött och arg, som de flesta barn blir när de är övertrötta med andra ord.
Men det är ju inte så konstigt att hon är sådan när det är folk här, hon vill ju vara med såklart hon oxå.
Förstår henne, men då blir det lite fight att få henne att sova när hon börjar bli för gnällig.
Sover de flesta nätter rakt igenom och går upp utan att väcka mig första halvtimmen om hon vaknar tidigt, sedan kommer hon och väcker mig när det är dags för välling.
Hon leker fint de morgnarna. Vaknar hon senare så går jag upp med henne, vilket oxå är fallet de flesta morgnar.
När hon är sjuk är det jobbigt eftersom det är jobbigt att vara sjuk, då matvägrar hon och rutinerna är som bortblåsta.
Men annars är hon en liten ängel.
Kallar henne ofta för terroristen eller marodören, men i ärlighetens namn så är hon helt fenomenal.
Så där har ni det, hur jag får ihop skola och barn och föräldrakooperativt dagis när jag är ensamstående - Jag har helt enkelt ett väldigt lätt barn.
Inte så, för humör har hon helt klart och bestämd till tusen, men beroende på vad det gäller så kan hon väl få sin vilja igenom eller så får hon bli arg på mig, det går ju över rätt snabbt, vi komer oftast väldigt bra överens helt enkelt.
Hon är min lilla ängel.
Hon är viktigast på jorden för mig.
Jag skämmer inte bort henne så fruktansvärt mycket och hon ber mig inte om det heller.
Jag verkligen älskar denna lilla, lilla människa.
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Ett bättre humör om än marginellt.
Mjukisbyxorna och luvtröjan och en filt.
Hemmastudier är ju gjorda för att dra runt i mjukaste möjliga kläder och bara flumma.
Mössan.
Jag fryser idag.
Vad är det för en jäkla rubrik egentligen?
Vissa av rubrikerna på listan uppskattar jag, men dessa är ju bara löjliga!
Vad hade jag på mig idag.
Kläder och inte en tråd mer!
Vem bryr sig om vad jag har på mig?
Finns det någon som faktiskt gör det så kan ju denne hojta.
Det lär ju iofs inte bli några dagens outfit på denna bloggen ändå eftersom det där helt enkelt inte är min grej.
Kommer aldrig att bli heller.
Jag har dock haft på mig ett bättre humör även om jag svurit sönder mig över boken jag skulle läsa idag.
Den är helt värdelös.
Så jag fick iaf något annat än mig själv att svära över.
Jag avskyr att göra meningslösa saker och att läsa denna boken (och därmed tydligen hela kursen) känns som ett enda stort slöseri av mitt csn lån.
Jag tar inte lån för att plugga till lärare i 5½ långa dyra år för att läsa om saker som jag inte kommer ha nytta av när jag arbetar som lärare sedan.
Men det ska ju vara så vetenskapligt och fint..
Jösses, till vems nytta?
Inte min, inte till mina blivande elevers nytta.
De kommer skita fullständigt i "Moderna samhällsteorier" där vartannat ord hade behövts en ordbok för att förstå.
Helt bortkastade pengar.
Känns ju kul.
De som har boken i sina bokhyllor, ett tips - Bränn boken och gräv ner askan!
Jag har nog aldrig avskytt en bok i hela mitt liv så som jag gör just nu.
Överreagerar jag?
Nej vadå?
Menar ni det.
Attans det förstod inte jag alls..
Suck.
Jag har på mig en smula bättre humör idag.
Bra va?
Jag svär hellre över onödiga böcker än över mig själv iaf, det är något som är säkert.
Jag hade på mig ett lite bättre humör idag.
Tack!
Prata
Jag kan prata i det oändliga.
Men det innebär inte att jag faktiskt säger något.
Nuet..
Långt ifrån alla dagar.
Jag känner mig ensam och vilsen här.
Hittar inte mig själv.
Men jag ångrar inte mitt val.
Jag behövde göra detta, för vår skull.
För att vårat Nu, i en framtid kanske kan vara något jag trivs med.
En önskan om att detta Nu som jag inte tycker om kanske kan förvandlas till något bra.
Jag måste ta mig igenom detta.
Jag måste leva här.
Men jag vill det inte om det inte vore för framtidens Nu.
Att känna mig ensam och vilsen.
Det är skräcken.
Ändå har jag gjort det större delen av mitt liv.
Levt i skräcken.
Jag vet inte vem jag är eller varför jag känner, tänker som jag gör.
Vad vore jag utan texten.
Dessa ord, svarta på det vita.
Som ger mig lugnet åter, som får mig att hitta små, små bitar av mig själv i ett kaos som jag inte förstår.
All text ger mig inte det.
Men när allt är kaos så har jag två val, att städa som en galning, skrubba lister och nitiskt torka alla ytor eller att sätta mig och skriva.
Läsa vissa böcker.
Om och om igen.
Texten är en verklighetsflykt och ett sätt att reda ut, bena ut.
Egentligen skriver jag inget vettigt.
Jag skriver bara ner mina förvirrade tankar rätt upp och ned.
Men lugnet infinner sig.
Fyra sidor av text senare känner jag att tårarna sinat, att hjärnan är blank.
Så blank min hjärna nu kan bli.
När det inte finns mer att svära över mig själv för.
När jag gett mig all skit jag klarar av.
Konstaterar att ja, jag är inte perfekt.
Inte särskilt älskvärd.
Har en morbid humor.
Ganska kall och stänger in allt som är varmt.
Då kan jag lämna texten.
När jag talat om för mig själv precis hur dum jag är som pratar för mycket alltid.
Som inte låter människor se kaoset av rädsla för att skrämma bort alla.
När ska man börja lyfta upp sig själv då?
Ge sig själv den där klappen på axeln som man ibland faktiskt förtjänar.
Jag känner mig ensam och vilsen i denna staden, i detta livet.
Jag passar inte in.
Men jag hoppas, önskar att jag en dag ska känna att jag är precis rätt.
Tack vare valen jag gör Nu.
För kan det verkligen vara så mycket fel på mig..?
Kan jag verkligen vara så hemsk?
Skulle folk verkligen bli skrämda om de såg kaoset?
Eller är det kylan jag idag visar utåt som egentligen skrämmer folk från vettet?
Allt pratande?
Leendena som jag inte ens själv längre kan avgöra om de är äkta eller inte.
Vart är balansen?
Inte i mig idag iaf.
Jag är oftast glad, ler, skrattar, skämtar.
Jag kanske verkar varm ibland.
Jag skulle vilja tro det.
Men jag vet inte längre själv vad som är jag eller vem "Jag" är.
Jag mår oftast bra.
Trots att jag inte alltid trivs.
Så mår jag oftast bra.
Men då och då kommer dessa dagarna.
När jag inte vet varken in eller ut.
När kaoset överväldigar mig och det känns som om jag ska sprängas av allt på insidan.
När det blir ett svart hål.
Nu har jag skrivit i snart tre timmar..
Nu är jag tom.
...
Jag vill inte ha en Vattenpöl. Jag vill ha en Ocean!
Är det för mycket begärt!?
Dålig dag...
Jag har skrattat, jag har lett.
Men det har synts vissa ögonblick.
Som när jag svor högt och tydligt för att dörren inte öppnades när jag bad den snällt om det.
Inget tålamod med saker och ting.
Allt måste bara fungera vissa dagar.
Idag har det itne gjort det.
Min lärare stod och babblade om något som jag uppfattade att man kunde sammanfatta i tre meningar, men han, han tog 30 minuter på sig att säga det.
Jag ville bara sova.
Jag sov en kvart på bussen till skolan och jag sov en kvart på väg hem från skolan igen.
Kände mig som en tonåring i lektionssalen när jag mer eller mindre låg där oxå och hade svårt att fokusera.
Sprattlarn märker inget av allt detta.
Det döljs väl för henne, eftersom det inte går att förklara för en så liten flicka att "Hej, mamma har en dålig dag idag, så ta inte åt dig", Nej, det där fungerar inte dessvärre, så då får jag bita mig i läppen tills det blöder och le ändå.
Sedan är hon idag extremt lätt så bara ett enda sådant tillfälle har yttrat sig.
Hon leker själv och håller sig road.
Har fått fram ett par skratt som varit helt äkta under eftermiddagen för att hon är så rar.
Men dagen har helt enkelt itne känts helt bra.
Inte bra alls.
Bara en känsla som ligger och gror men jag kan inte sätta fingret på det alls.
För jag har verklgien ingenting att klaga på.
Jag har det jättebra.
Bättre än de flesta.
Men man måste väl få ha sådana här dagar ibland..
Eller..?
Dag 13 – Den här veckan
Är en vanlig vardagsvecka.
Skola - Barn - Sova.
En del hemmastudier.
Överväger att kanske åka hem en sväng i helgen.
Får se vad folk har för planer i helgen så jag vet om det är värt det.
Veckan är med andra ord inget att hetsa upp sig över alls.
Vad talar de om?
"Eftersom den förekommer i alla kända samhällen menade de att den måste ha en positiv funktion för samhällets överlevnad, även om den kanske är negativ för vissa grupper i samhället"
- Vad är "den"?
Dag 12 – I min handväska
Jag äger dock två väskor som har två olika syften.
En rosa som används som skötväska.
Däri ligger det som man brukar hitta i en sådan, ett gäng blöjor, våtservetter, ett byte kläder, ett par små handdukar, en matburk till nödfall, ett par åksjukearmband till dockan. Plastpåsar, en haklapp, ja ni hajjar, bara tråkiga saker med andra ord.
Min andra väska är en tokig en som jag fick av min syster i julklapp.
Däri har jag min kalender, ett kollegieblock, tre olika sorters bläckpennor och diverse böcker som jag släpar med mig fram och tillbaka till skolan. Lösa papper av olika slag, arbeten, opponeringar och ja, allt möjligt med andra ord.
Inget vettigt där heller..
Förr i tiden hade jag alltid handväska och jag hade allt man kunde tänkas behöva däri.
Även om den oftast var väldigt liten.
Jag hade säkerhetsnålar, gem, hårsnoddar, mobil, plånbok, penna, papper och en massa andra konstiga grejer.
Det jag aldrig burit omkring på är nog smink.
Aldrig orkat ta med smink någonstans och sminkar mig nära nog aldrig heller så varför skulle jag?
Nu på vintern så har jag busskort, mobil, plånbok, nycklar osv i jackan.
Jag har fler fickor än jag behöver och ser därmed ingen orsak att lägga allt i en väska.
Till sommaren när jag inte har jacka och antagligen inga fickor alls längre så kommer allt det där hamna i skötväskan, eftersom jag inte kommer behöva någon skolväska under sommaren.
Så där har ni det.
Sveriges tråkigaste handväska!
=)
Dag 11 – Mina syskon
Två systrar.
En bror.
Laila är äldst av oss.
Hon är min fars dotter och har i sin tur 6 syskon.
Laila är den av mina syskon som jag är mest lik.
Till sättet.
Tjatig.
Rak och ärlig.
Säger vad hon tycker rätt upp och ned.
Sprallig.
Laila är min stora stöttesten.
Det är till Laila jag ringer när jag är ledsen eller glad.
Laila är den som säger till mig när det är dags att rycka upp sig.
Hon hymlar inte.
Hon ger mig en klapp på huvudet när jag behöver en och sedan sparkar hon mig i häcken när det är dags att sluta må dåligt igen.
Laila föder upp hundar.
Laila är den som jag vill att alla jag känner ska träffa, för har de träffat henne och tycker om henne så kommer de stå ut med mig oxå.
Laila är blond med blå ögon.
En son har hon som är över de 20, mer jämngammal med mig än med sina kusiner med andra ord.
Min Bror, Tomas, är oxå min fars.
Vi kommer inte överens.
Alls.
Han är en riktigt bockete människa.
Långsint i det oändliga och riktigt butter.
Jag älskar min bror men vi är inte vidare förtjusta i varandra.
Vi var förr... När jag var yngre och han aldrig var närvarande.
Han älskade oss och visade det.
Idag säger han knappt hej när vi träffas.
Butter människa.
Med de vackraste, läskigaste, isblå ögon som någon någonsin har sett, inramade av svarta långa ögonfransar, vilket ihop med hans mörka, lätt lockiga hår är ett oförskämt bra utseende.
Bror har en dotter på 7 år.
Sedan har jag min syster Cindy.
Hon är mammas och pappas.
Två år äldre än mig.
Brunt hår med självfall som växer som ogräs och avundsjukan kokar i de flesta när håret är långt på henne.
Melerade ögon, brunt, gult, blått, grönt.
Hon har lätt sneda ögon, som en asiat.
Näpet ansikte.
Hon är vacker min syster.
Men ack så deprimerad.
Vinterdepressionerna är inte snälla mot henne.
Men hon skriver mycket vackra dikter när hon mår så.
Syster tecknar mycket bra och är snäll mot de flesta.
Dumsnäll. Blyg. Känslig.
Syster och mamma har alltid kommit väldigt bra överens.
Jag har inte varit med där.
Cindy och jag var extremt elaka mot varandra under uppväxten och för ett par år sedan fick jag höra av en gemensam vän att hon funderat på hur vi överlevde vår barndom och våra tonår.
Förvånad över att vi inte slog ihjäl varandra.
Jag förstår hennes undran.
Hur överlevde vi.
Att vi itne mördade varandra, även om det kändes bra nära ibland.
Idag kommer vi överens.
Vi behövde bara bo i olika städer för att det skulle fungera.
Cindy föder upp Sphynx katter (nakenfisar).
Cindy har två barn, en pojke på 4 år och en dotter på snart 1.
Mina syskon...
Ja, så är det.
Vi står inte varandra nära så som de flesta andra syskon kanske gör, men när det väl gäller, så finns vi där.
Min familj går knappt att kalla för familj.
Men vi bryr oss ändå..
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Jomen precis!
Så är det.
Idag har jag haft på mig en rejäl bakfylla.
Inte varit riktigt människa på hela dagen och lär väl inte bli det heller.
Men jag hade en bra kväll igår och kom inte i säng förens fram på morgonen.
Så bakfyllan vart värd att ikläda sig idag.
Huvudvärken som jag hade på mig när jag vaknade var inte av denna värld.
En tablett och massa vatten senare kunde jag ta av mig huvudvärken.
Mammarollen har jag knappt behövt ta på alls idag.
Världens lugnaste vart Dockan när hon kom hem på eftermiddagen.
Bakat scones och bara slappat hela dagen.
Det har varit en fin dag.
En bra dag med mjuka kläder och mjuk hjärna.
Nu så!
Ogge hjärtat fyller år och något får man ju hitta på då.
Löv!
Lite Slet
Äntligen friska båda två, men en aning sletna är vi.
Dag 09 – Min tro
Min tro är en intressant titel.
Jag tror på så mycket och jag tror på så lite.
När vi talar om högre makter så tror jag att gud existerar - I huvudet på de som tror på honom.
Slutar människor tro på honom så slutar han existera.
Men detta är den religiösa tron.
Annars tror jag på livet, styrkan hos individen, kärleken.
Jag tror på så mycket, hoppas på ännu mer.
Jag önskar att jag kunde tro på en gud och ett himmelrike efter livet.
Det hade varit en fin tröst.
Men dessvärre gör jag inte det.
Kärleken däremot...
Äsch jag vet inte om jag tror på den heller.
Där är det samma sak, jag hoppas att den finns.
Önskar att man kan hitta den.
Men vet faktist inte om jag verkligen tror på det.
Men så är det ju skillnad på kärlek och ärlek oxå.
Jag tror på kärleken jag känner för mitt barn och mina nära.
Det är kärlek som är värd att tro på.
Det är inte lätt alla gånger, men den finns där, jag känner den.
Jag tror på individers styrka.
Att alla är precis så starka som de behöver vara och är de inte det, så tar de antagligen livet av sig.
Jag tror att individer klarar mer än de tror själva, att de besitter egenskaper som är värdefulla.
Jag vet att alla dippar, mår dåligt i perioder, men jag vet oxå att utan de där dalarna så kan man inte leva ett bra liv.
Man måste uppleva de dåliga stunderna, de är en del av livet och man lär sig så mycket av dem.
Jag hade inte velat vara utan en enda av mina dåliga erfarenheter eller mina dåliga dagar eftersom de varit med om att skapa mig till den jag är idag.
Jag måste tro på mig själv, annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö och det vill jag inte.
Jag vill ju höra fåglarna kvittra på våren i solen. Jag vill höra havets vågor slå mot stranden på sommrarna.
Jag vill höra tystnaden som inträder när första snön lägger sig.
Regnets smatter mot mina rutor på hösten.
Jag vill uppleva så mycket mer, återuppleva.
För det så måste jag leva och för att leva måste jag tro på mig själv, utmana mig själv.
Jag tror på livet.
Att de dagar man minns är de dagar som varit väl spenderade.
De dagar man inte minns gjorde nytta de med, även om jag inte minns på vilket vis.
Vardagens tristess har sin poäng.
De finns där för att vi ska orka uppleva de dagar som vi sedan minns.
Min tro är en tro på livet.
Nyckelpigan, krabban, kärleken till livet självt.
Jag tror på den fria viljan och jag tror på drömmar.
Drömmar...
Härlig humor!
Dag 08 – Ett ögonblick
Ett ögonblick är inte långa stunden..
Men ett ögonblick kan räcka för att skapa en lång fundering.
När jag satt på bussen hem från skolan idag och bussen kom in i Uddevalla stad så tittade jag mot rondellen och tänkte för ett ögonblick "Hem ljuva hem?".
Frågade mig själv om det verkligen är hemma.
Denna miserabla stad..
Är detta hemma och är det så ljuvt?
Tycker jag ens om att bo här egentligen?
Det jag såg utanför rutan det där ögonblicket gav mig en underlig känsla.
Av att komma hem, undra vad som är hem, om jag alls gillar att kalla detta hem.
Nu syftar jag inte på mitt boende utan just staden.
Mitt boende tänker jag faktiskt inte över alls, det är där mina saker står liksom.
Och jag gillar ju mina saker.
När jag ser detta höghuset så känns det inte som hemma.
Det känns ogästvänligt, hela staden känns ogästvänlig.
Den känns inte hemma!
Kommer jag någonsin vänja mig vid att detta ÄR hemma och kommer så att vara i några år framöver?
Jag vet inte.
Har gått 8 månader sedan jag flyttade hit nu och om det inte känns hemma efter den tiden så vet jag inte om det någonsin kommer göra det.
Jag saknar mitt umgänge, mina vänner, spontana besök.
Gångavståndet överallt.
Saknar inte blåsten.
Avskyr regnet här.
Jag kommer nog känna mig rätt så kluven under några år gällande detta.
Jag gillar min vardag här, skolan, Lillans dagis, det som tar mest tid.
Den delen av mitt liv är bättre än vad det var i Lysekil.
Men jösses vad jag saknar mina vänner...
Att ha ett umgänge i samma stad som man bor.
Om det inte vore för skolan så hade jag känt mig ensammast i världen.
Hur ska jag överleva sommaren!?
Ont
Jag önskar så att jag kunde blåsa bort deras sorger.
Som man blåser bort frön på en utblommad maskros om sommaren.
Bra människor som kämpar ska inte behöva må dåligt..
Jag önskar så att jag kunde göra något.
Dag 07 – Min bästa vän
Bästa vän.
Ett uttryck man hade i småskolan - Bästis.
Jag har ingen sådan.
Jag har några, som är olika bäst i olika situationer.
Olika bäst beroende på mitt humör.
Beroende på deras humör.
Beroende på vem jag för tillfället har mest kontakt med.
Men min bästa vän är en vän jag inte behöver förklara allt för.
Som förstår vad jag försöker säga även när jag inte lyckas få fram orden.
Som ser på mig när allt inte står rätt till när ingen annan ser det.
Vännen som man inte är rädd för att bli osams med för man vet att man inte förlorar vännen ändå.
Som man kan skälla på.
Gråta inför.
Personen som ser tårarna även när det inte finns några på mina kinder.
Vännen vet när man behöver en kram och när man bör låta bli att kramas.
En vän är en person som sitter i andra änden av min soffa försjunken i sin bok och inte märker av min närvaro.
Den som man kan vara tyst med och ändå berätta hela sitt liv för.
Den som man berättar det pinsamma, glada, tråkiga, ledsamma för.
Personen som känner till mina hemligheter.
Personen som känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
Just precis.
Där är det.
En bästa vän är den personen som känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
Som kan förutse mina reaktioner innan jag själv fattat vad som hänt.
Vännen är den som finns kvar där trots att vi inte pratat på flera månader.
En bästa vän är en person som ringer mig mitt i natten för att den känner ett behov av mig.
Min bästa vän vet att jag finns där på dygnets alla timmar om jag behövs.
Min bästa vän vet att jag aldrig sviker när det gäller.
Vet att jag gör allt jag kan för att min vän ska känna sig trygg.
Min vän får höra mina funderingar, höra mitt dåliga självförtroende.
Vet att jag känner mig låg och värdelös.
Min bästa vän vet att jag inte är värdelös.
Min bästa vän kännetecknas av en känsla.
Känslan denne ger mig.
När jag tänker på min vän, ser min vän, känner min vän.
Min bästa vän är den som kommer undan med alla brister den har och ändå är älskad av mig.
Som accepterar mina brister och älskar mig trots dem,
med dem,
för att jag har dem.
Min bästa vän finns där för mig och vet att jag finns där för denne.
I vått och torrt.
I nöd och lust.
I Nöd.
Dag 06 – Min dag
Har varit rätt så lång.
Lillan var vaken innan jag var det.
Feberfri.
Hon hade istället undertemp.
Vi chillade runt här hemma lite och jag fick faktiskt i henne lite mat.
Vi gick till Vårdcentralen där vi hade fått en tid till henne idag.
Sprattlarn har idag fått ett plåster på sig för första gången när de tog sänkan på henne och ett litet klistermärke fick hon dessutom.
Hon var inte sjuk på så vis att de kunde göra något åt det.
Så bara att vänta och låta det läka ut av sig självt.
Läkaren var trevlig och kvinnan på lab var jätterar.
Alltid kul när man kan springa in i trevliga människor på ett sådant ställe.
Strax efter att vi kommit hem igen så kom Peter och vi satte oss för att skriva rapport som skulle vara inlämnad innan klockan 24 inatt.
Vi hade svårt att koncentrera oss på uppgiften med en liten Sprattlare som sprang omkring och var lite gnällig.
Skickade iväg Peter att handla lite Thaimat till oss.
Vi åt och började sedan skrivandet.
Gick sådär och vi har tagit några avbrott.
Bland annat ett chips avbrott.
Jag kommer bli tjock av alla chipskvällar med Peter haha.
En timme tillgodo hade vi när vi skrivit klart och skickat in båda två.
Lillan sover just nu men det var en del gnäll innan det kom sig dit.
Hon har heller inte velat äta sedan mitt på dagen, vill inte ens ha sin välling..
Men hon dricker iaf sitt vatten.
Och även om hon hade en liten temperaturhöjning just när hon var så arg så tror jag inte att hon haft feber idag egentligen, utan bara just en temeraturhöjning pga för mycket skrik.
Får se hur hon är imorgon.
Man kan ju inte mer än hoppas eftersom jag verklgien behöver vara i skolan på Torsdag och inte kan ta med henne denna gången.
Linda kommer nämligen dit med sin sprillans nya bebis Stella.
Vi vill inte riskera några smittor till en sån liten.
Dagen har med andra ord spenderats på VC och hemma.
Musik och mycket ord.
Dagar kan ju helt klart spenderas på sämre vis även om detta kanske inte var det roligaste sättet heller.
Men för varje uppgift man får gjord till skolan så känns det skönt, för ett litet tag iaf.
=)
Imponerad
Står vid bordet och pillar på lite skräp som jag lagt där sålänge.
Så kommer går hon mot hallen och säger "silla".
Men vad betyder detta nu då tänkte jag.
"Kom så får du visa mamma" sa jag och gick efter henne.
Raka vägen ut till köket och upprepade "silla" och knackade på skåpsdörren som innehåller soporna.
"Slänga!" Nu fattade jag!
Smart barn.
=)
Dag 05 – Vad är kärlek?
Vad är kärlek?
Kärlek är livet.
Kärlek är den där pirrande känslan i magen.
Fjärilarna.
"Love's like a butterfly, as soft and gentel..."
Ärsch nu ljuger jag ju faktiskt, eller ja, ljuger är ju fel uttryckt oxå.
Det där är vad folk påstår är kärlek.
Själv tror jag att de ljuger för mig.
Jag har iaf aldrig känt av några fjärilar.
Kärlek för mig är när man inte vet hur man ska kunna överleva utan denna någon.
Mina stora kärlekar i livet har framförallt varit djur.
Mina hundar, Naím och Roxy.
Oj vad jag älskade dessa pojkar.
Jag visste inte hur jag skulle klara livet utan dem.
Om det ens var möjligt.
Min dotter, där bara tanken på att leva utan henne skrämmer mig så illa att jag genast skjuter tanken ifrån mig.
Katten Lillan, eller Doris del Iris som hon hette egentligen, är djupt saknad.
Men kärlek, är inte det bara en kemisk reaktion som finns i oss för att vi ska vilja föröka oss?
För att säkerställa artens fortlevnad.
Någon konstig typ av besatthet, en flyktig känsla.
Kärlek behöver inte handla om kvinna - man, eller andra mänskliga blandningar.
Det är oftare en kärlek till djur, saker, livet i sig självt.
Jag blir ofta kär i människor, inget pirr, men den där lilla besattheten.
Mina vänner är alla människor jag är kär i.
Som en blixt från klar himmel kommer det.
När jag träffade Maisa första gången på klipporna den där sommarkvällen och dagen efter hemma hos mig.
Millan när jag skulle ut på en kvällspromenad och jag hittade henne på vändzonen, mörkrädd med stora svarta Xhanto och helt utan orsak att vara rädd med honom vid sin sida.
Tessan, min barndomsvän.
Sara, duracellkaninen som har ett hårt skal, men mjukare inre än de flesta vet om.
Tilda som jag var elak mot första gången vi sågs, menade inte att vara elak men uttrycker mig dåligt ibland, Tilda med de blåaste ögon jag någonsin sett.
Jag nämner inte alla, ni vet vilka ni är och ni vet att jag älskar er.
För att ni är just NI.
Handplockade och högt älskade av mig.
Kärlek är det som får världen att snurra, kärlek är det som får oss att vakna varje morgon.
Kärlek är det man känner för sin familj och sina vänner.
De man saknar när de är borta.
De som alltid finns kvar även när man själv inte finns där.
Kärlek är det lilla barnet som nu somnat i min famn.
Telefonsamtalet jag fick av min mamma nu nyss.
Kärlek är vad min värld kretsar runt.
Även utan fjärilar i magen.
Kärlek kan göra ont.
Vara extremt smärtsamt.
Jag tror att det ska vara det oxå, för det är så man luskar ut när man hittat rätt.
Man kan inte vinna utan att chansa.
Man måste våga för att vinna.
Kärlek är som en dans på rosor,
ibland trampar man fel och hamnar på en tagg.
Kärlek är musik.
Soja – Rest Of My Life - Bonus Track
Kärlek till er!
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Gårdagens inlägg är detta.
Men vad åt jag då?
En stor portion lugn.
En stor portion tvätt.
En gigantisk portion oro..
Lillans feber verkar inte vilja ge med sig.
Funderar på att ringa bvc och fråga om det är normalt att ett barn har feber fem dagar i sträck.
Jag var orolig igår.
Om man istället pratar om sådant som kom in i min mun igår så var det en bit äpplekaka och två bullar.
Och massa te.
Idag var Lillans feber borta när vi vaknade men jag tänker inte ropa hej innan hon varit feberfri hela dagen och kan få gå till dagis imorgon.
Jag behöver skriva rapport.
Hon behöver vara frisk eftersom jag inte känner igen mitt barn så som hon var igår.
Mitt annars så överaktiva barn satt i soffan hela dagen igår och lekte inte överhuvudtaget.
Helkonstig var hon...
Men just nu verkar hon en aning bättre.
Snälla säg att det får hålla i sig!
Mitt
Det är mitt liv.
Det är mina känslor.
Jag är ofta återhållsam på bloggen.
Skriver inte det jag känner.
Den blir ibland rätt så platt.
Lam rent ut sagt.
Just pågrund av detta.
Jag ber om ursäkt.
Till er.
Till mig själv.
Från början skapade jag denna för att jag alltid haft ett stort behov av att skriva.
Skriva vad jag tänker, vad jag känner.
Vad jag vill eller inte vill.
Men jag har med tiden blivit rädd.
Listan jag startat med är ett sätt att komma bort från rädslan.
Visa lite av vem jag faktiskt är.
En utmaning.
Det är dags att återigen använda denna sida till det som den skapades för.
Inte bara att berätta vad vi har gjort idag.
För vem bryr sig faktiskt om hurevida jag dammsugit idag?
Inte en sate, inte jag heller egentligen.
Så nu har jag börjat, jag har tänkt fortsätta.
Hjärnan har börjat vakna igen.
Detta är jag, detta är mina tankar, detta är.
Mitt.
Är det verkligen så?
Men är det verkligen så?
Bestämmer jag verkligen själv reglerna i mitt liv?
Eller har jag massa regler uppsatta som jag egentligen inte trivs med..
Omedvetna regler och spärrar som man haft så länge att man inte ser dem längre.
Eller bestämmer jag verkligen reglerna helt själv hela tiden?
Jag skulle önska att jag kunde göra det.
Men osynliga spärrar finns där.
De hindrar de stoppar och jag ser dem inte ens.
Hur gör man sönder något man inte ens kan se?
Om jag inte ser dem.
Hur blir jag då av med dem?
De är inte så uppenbara som man skulle kunna tro.
Eller vilja.
Jag vill välja mina egna regler.
Men det där är bara en utopi.
Jag inser istället.
Att jag får försöka.
Ändra det jag kan se.
Att det tar.
Tid.
Målet är att leva i Utopin.
Med det som mål.
Kan jag komma en bra bit påväg åtminstonde.
Dag 03 – Mina föräldrar
Jag har förr pratat om att berätta om dem.
Nu blir det tydligen av.
Bered er på ett långt inlägg!
Dessa underliga människor..
Har påbörjat inlägget, skrev massor, raderade det igen.
Det ska ju ge er en rättvis bild oxå.
Mamma.
Mamma hade en stenhård regel hemma - "Frihet under ansvar".
Vi tog ansvaret och fick en väldigt fri uppfostran.
Vi kunde göra nästan vad vi ville. Vi fick aldrig några bestraffningar.
Jag vet än idag inte hur det känns att få utegångsförbud.
Mamma är pedant och hon älskar sina blommor.
Eller inte.
Mamma är crazy cat lady och tycker om sina hundar.
Mamma är två personer under min levnadstid.
Den glada starka som fixade allt, och den trötta som blir skakis av att gå in i mataffären.
Mamma gick in i väggen för ett gäng år sedan och har aldrig blivit den samma igen.
Det finns mycket jag kan berätta om min mamma, mycket bra, mycket dåligt.
Mamma ber mig alltid vara försiktig med vad jag skriver på bloggen, så jag ska göra henne till viljes och inte berätta för mycket om henne.
Men min mamma hade ett sätt att uppfostra oss på som jag vill ta efter i mycket.
Vi ljuger aldrig för mamma, det kan hon klappa sig själv på ryggen för. Vi blev inte ärliga individer av oss själva, det är hennes förtjänst.
Mamma var min bästa vän förr. Utan att för den sakens skull tappa bort att hon var den vuxna och vi var barnen.
Hur hon lyckades vet jag inte, men det gjorde hon.
Vår trädgård var som tagen ur en saga.
Vi fick alltid ha djur av olika slag, sålänge hennes allergi tillät det.
Vi fick alltid vara med.
Sedan vart hon sjuk och orkade inte längre.
Hon blev annorlunda helt enkelt.
Vi lämnar mamma där.
Så tar vi oss en kik på min pappa istället.
Pappa.
Jag var arg på min pappa.
I många många år var jag arg på Pappa.
För att han inte fanns där, för att han fanns där men var ivägen.
Pappa var hårdare än sten.
Muren högre än himlen.
Man kom inte in.
När han väl var närvarande rent fysiskt så var han ivägen och jag ville att han skulle åka igen.
Pappa var/är Långtradarchaufför och således var han sällan hemma.
Det tog mig många år.
Men jag har förlåtit honom.
För hur han är.
Jag insåg att det finns förklaringar till allt.
Han sa att han älskar mig för första gången någonsin när jag var gravid med Tiili.
Det tog många år innan han sa det.
När jag var yngre kunde jag fråga honom "Pappa varför säger du aldrig att du älskar mig?"
Hans svar var alltid "För att du vet det ändå". Men det gjorde jag faktiskt inte.
Jag är yngst i flocken med barn och jag och pappa kunde aldrig hålla sams.
Vi bråkade från att han kom hem tills att han åkte igen.
Jag trodde att han inte alls tyckte om mig utan tyckte mycket bättre om de andra syskonen som aldrig bråkade med honom.
Jag har förlåtit min pappa för att han alltid haft muren där.
Muren faller lite nu för tiden, men den kommer nog allid finnas där.
Jag luskade tidigt ut att dåligt samvete kan generera pengar.
Då visste jag inte hur det kom sig att jag faktiskt fick pengar de ggr jag frågade.
Nu vet jag hur det kommer sig.
Kan man inte visa att man älskar någon så kompenserar man det matriellt.
Pappa har aldrig skämt bort oss med pengar, i huvudsak för att vi sällan vågade fråga.
Men när vi väl vågade så fick vi.
Jag.
Jag är nog den enda som faktiskt vågat fråga.
Han har visat att han älskar mig genom att, när jag frågat, gett mig pengar.
För att jag behövt dem och för att han velat oss väl.
Pappa är en underlig människa.
Jag har nog alltid varit lite rädd för pappa.
Kommer nog alltid vara.
Men jag vet oxå..
Att jag är väldigt lik honom.
Om jag hade byggt upp en sådan mur under så många år som han har gjort, så hade jag varit..
Pappa..
Mina föräldrar är underliga människor.
Man måste träffa dem för att förstå hur underliga de faktiskt är.
Ibland är jag förvånad över att jag inte är mer skadad än vad jag är.
Och samtidigt kan jag hitta delar av mig som är direkt kommet från dem, deras relationer med varandra, andra, med oss.
Jag är oftast inte bitter på dem.
Jag har förlåtit dem för så mycket.
Jag kommer förlåta dem för mer.
Men vissa delar kommer de aldrig att bli förlåtna.
Aldrig.
Men jag älskar dem.
Tycker inte alltid om dem, faktiskt inte för det mesta.
Men jag älskar dem.
Jag älskar dem så det gör ont i mig.
Bara tanken på att någon av dem mår dåligt får mig att sätta mig och gråta för att jag inte kan göra något.
Känner mig hjälplös när allt jag vill göra är att hjälpa.
Jag mår faktiskt så dåligt av att se mina föräldrar må dåligt att jag drar mig undan från dem.
Det gör återigen för ont.
Så vi stänger in lite till och hoppas vid gudarna att det inte ska göra mig allt för lik min far..
De har gjort så gott de har kunnat och mer kan man inte begära.
De har gjort sitt bästa och på många sätt beundrar jag det som de lyckats med.
Dag 02 – Min första kärlek
Vad är kärlek då?
Det ska jag tydligen inte prata om redan, det kommer senare.
Men hur vet jag exakt vad jag ska skriva?
Jag vet att det finns ett kort på mig när jag var liten. Det är en pojke med på kortet.
Jag har inte sett det på många år och jag minns inte hur han ser ut eller vad han heter.
Men oddsen är väl rätt stora att jag var kär i honom, det var på förskolan, eller ja, Nollan, förskoleklass som det ju heter idag. Jag antar att jag var kär i honom eftersom det finns ett kort på oss.
Min första kärlek.
Det var Pluttan.
Min tamråtta.
Oj vad jag älskade henne.
Min bästa vän.
Jag minns inte hur länge jag hade henne, men jag minns hur hon satt på min axel och redde ut tovorna i mitt hår.
Hon var med mig överallt där mamma tillät det, vilket faktiskt var de flesta platser.
Hon rymde aldrig, hon var trogen, en vän.
Satte jag ner henne på marken ute eller golvet inne så kom hon springandes och klättrade upp för hela (lilla) mig och satte sig på min axel igen.
Hon fick två kullar med bebisar. Det var underbart.
Det var lycka och jag tog hand om denna lilla (rätt så stora) vännen och hon tog faktiskt hand om mig.
Undrar hur gammal jag var när jag hade henne...
Men stora stycket var jag inte.
Jag hade klösmärken över hela ryggen, bröstkorgen och armarna eftersom hon klättrade runt på mig, jag brydde mig inte för fem öre..
Jag minns ur jag grät när jag inte fick ha kvar henne..
Hur jag satt där i baksätet i mammas bil påväg till djuraffären.
Fick inte ha kvar henne för att mammas allergi blev värre.
Och jag förstod inte.. Det gjorde ont, det var ju min vän, hon hörde ju hemma hos oss...
Jag grät och bad..
Men hon försvann ur mitt liv den dagen..
En annan kärlek i mitt liv.
En kärlek med stort K var när jag träffade Maisa.
Hon kom som en blixt från en klar himmel mitt upp i ett rörigt liv.
Var med under en av de rörigaste perioderna i mitt liv.
Hon kom där, blå, svart, skrattande, snusande, ledsen, rädd, behövde någon som tog hand om henne.
Kramade henne och sa att hon aldrig var ensam.
Jag var såld innan jag ens hann titta på prislappen.
Jag har heller aldrig tittat på den där lappen, det spelar liksom ingen roll vad det kostar.
Det får kosta världen om det vill det, jag behåller henne.
Hon är levande, så levande en människa kan bli.
Hon matchar alla mina konstigheter och vi förstår varandra utan ord.
Med halva ord, halvsanningarna för att hela meningar gör för ont att säga.
Vi ljuger inte, vi skäller, vi svär, vi älskar.
Maisa får veta allt jag känner mig alls kapabel att berätta för folk om mig själv.
Mer än många andra.
Men allt, nej, allt får ingen veta, "allt" håller jag för mig själv.
Maisa är min första förälskelse.
En av dem.
Min första kärlek.
Är mitt barn.
Min dotter.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet, snarare förundran.
Lättnad.
Rädsla.
Chock.
En bebis.. Min bebis?
Min skapelse?
Hur?
Gick?
Det? Till?
Jag insåg att jag var dödlig när jag hade fått henne.
En insikt som är borta igen.
Men jag minns hur rädd jag var när jag insåg det.
Låg och kramade det där pyttelilla barnet och var rädd.
För att dö.
För att inte få se henne växa, se henne gå, skratta, prata, bråka.
Rädsla att inte duga, inte räcka till, inte vara bra nog.
För visst förtjänar hon det bästa som finns på denna jorden, kan det verkligen vara jag?
Duger jag tillräckligt för att passa in i den kategorin.
För första gången i mitt liv struntade jag helt i mina egna behov - Helt.
Jag slutade ha några.
Fanns inte tid för den där människan som var jag.
Bara tid för den där lilla, lilla människan som jag var (är) skyldig ALLT!
Hon hade kolik.. Tre månader av kolik, ensam med henne.
Man slutar existera själv för att komma igenom det och fortfarande älska den där lilla människan som borde göra en galen.
Hon älskar mig. Hon har inte valt mig, men hon älskar mig, det gör att jag är skyldig henne allt.
Tiili är min stora kärlek. Min första kärlek.
Min första kärlek.
Var livet.
Mitt liv.
Min mamma.
Hennes liv.
Min Syster Cindy.
Hennes liv.
Första gången jag kände kärlek var det till min familj, mina nära.
De som fanns där varje dag.
Som skötte mig, lekte med mig, pussade mig, bråkade med mig.
Var svartsjuk på mig. Sov brevid mig.
Som älskade mig mer än allt.
Min syster som tog hand om mig.
Min mamma som tog hand om mig.
Min första kärlek var livet.
Min första kärlek...
Cami
Idag kom Cami och passade Lillan när jag gick till skolan.
Kan inte tacka henne nog för att hon hjälper mig.
Önskar så att jag kunde visa hur tacksam jag faktiskt är...
Bara "tack" känns så litet, så förminskande av vad hon gör för mig.
Hon hade städat när jag kom.
Inte nog med att hon passade mitt sjuka barn och riskerar att bli sjuk själv, hon städade oxå.
Imorgon passar hon Lillan igen så jag kan göra min sista dag på praktiken.
Jag slipper göra om hela perioden tack vare henne.
Ett "tack" känns så fattigt..
Det rymmer inte allt, är inte rikt nog.
Dag 01 – Om mig
Vad finns det att skriva om mig egentligen?
Inget och massor.
Jag heter Joanne Brorsson.
Läser till Lärare i Svenska och Samhäll mot gymnasiet på Högskolan Väst och har precis blivit klar med första terminen.
Jag har 5 år kvar innan jag tar examen.
Jag är ensamstående mamma på heltid till min ljuvliga dotter Tiili.
Om ca två månader blir jag 26 år gammal.
Men vänta nu.. Vad säger det där om mig egentligen?
Inte så mycket, det säger inget om mina värderingar, mina funderingar, mina känslor, min dubbelmoral eller allt det där andra som faktiskt är JAG.
Så vem är jag då?
Det blir ett långt inlägg om jag ska berätta allt om mig men några delar ska jag ju kunna berätta iaf.
Jag kan berätta hur mycket mina vänner betyder för mig och att jag har fler vänner än kompisar.
Mina vänner och jag umgås nästan aldrig. Umgås vi ofta så tröttnar vi på varandra - och säger det.
Vi kan bråka, vi kan tala illa om varandra och vi älskar varandra.
Vi är alltid ärliga mot varandra.
Det där med ärlighet är min grej.
Ärlighet värderar jag högre än något annat på denna jorden.
Jag ljuger aldrig - Aldrig!
Jodå, det är sant och än idag har ingen kommit på mig med en lögn vilket skulle vara enda sättet att bevisa motsatsen.
Jag kan bli imponerad av människor jag ogillar om de gör något jag tycker är beundransvärt.
Jag är ofta rädd för att jag ska vara en aning känslokall som människa...
Andra oroar sig oxå för det ibland.
Jag har mycket tålamod och är stresstolerant över snittet.
Bra simultankapacitet påstås det oxå.
Det är dock egenskaper som jag själv inte märker av, men jag har testats för just de sakerna och tydligen är det så.
Jag älskar att diskutera med någon som ligger på ungefär samma nivå som jag eller lite över mig. Det är stimulerande. Jag har åsikter om nästan allt.
Min dator står på under nästan hela min vakna tid för att jag ska kunna ha musik på. Det är alltid musik på här hemma, ändå kan jag inte namnge en enda favoritlåt.
Jag är nästan aldrig sjuk, men just nu är vi båda sjuka här hemma.
Jag pratar med mig själv - Konstant.
24/7.
Det är aldrig tyst.
Ibland är det högt, ofta i mitt huvud.
Jag skäller på mig själv högt, med hela mitt namn.
Jag nyser sällan, istället låtsasnyser jag - för att slippa nysa, det tar bort nysreflexen och en av mina vänner hörde mig nysa för första gången när vi hade känt varandra i över tre år.
Jag vet inte alltid vad jag tycker eller känner - Men jag har åsikter om allt om jag blir tilllfrågad.
Jag svarar snabbt och är alltid noga med att verkligen ha rätt om jag säger mig vara säker på min sak.
Varför jag sällan har fel när jag väl säger något med säkerhet.
Min familj står ut med mig - På sin höjd.
Jag älskar min familj och mina vänner, de är halva min värld.
Men jag tycker inte alltid om dem, långt ifrån alltid.
Den andra halvan av min värld är jag själv.
Jag står mig själv närmst.
Jag trivs i mitt eget sällskap och behöver mycket egentid, men jag är översocial och vill ha folk runt mig ofta, nästan alltid.
Skolan är mitt liv, skolan och mitt barn.
Det är min vardag. Att få ihop skola och barn.
Jag äter nästan aldrig.
Jag äter ungefär var tredje dag.
Då äter jag en bulle eller något annat onyttigt med mycket fett och socker i.
Min egen teori om hur man kan hålla en vikt där man vill ha den och det fungerar för mig.
Nej jag blir inte sjuk av det - istället är jag en av de friskaste människor jag mött.
Idag åt jag på skolan.
Ibland äter jag oftare, men trivs bra med mina matvanor.
Jag dricker kolossala mängder mjölk och lyckas samtidigt ha ett väldigt högt järnvärde, vilket borde vara en omöjlighet.
Jag är en mycket svår människa att leva med.
Envis, bestämd, bekräftelsemissbrukare, jätteglad, när jag blir arg blir jag riktigt arg.
Oftast är jag inte långsint, men det händer.
Jag har kraftig prestationsångest - Kraftig!
Jag tycker illa om mig själv och jag älskar mig själv.
Jag tycker att jag är en svag jävel som bara borde gå och gräva ner mig eftersom jag inte gör någonting rätt iaf och egentligen inte är någon bra människa.
Jag tycker att jag är starkast på jorden och att jag utan problem kan lösa de flesta bekymmer snabbt och effektivt.
Jag gråter för mina näras skull och undrar ibland om tårarna är äkta eller om jag bara inbillar mig det.
Att gråta är att vara svag, men bara om det är mina tårar som fälls.
Andras tårar är tecken på styrka.
Jag är bra på att trycka ner mig själv - Riktigt bra på det.
Men jag vet att jag är en trofast människa, en av de mest trofasta som finns.
Och blir alltid lika ledsen när jag upptäcker att andra inte är det.
Mina vänner ringer mig mitt i natten om de behöver det, jag vill att de ska göra det.
För att skratta, för att gråta, för att prata.
Jag ringer inte mina vänner utan att kolla så att det är ok innan, jag vill inte störa eller vara ivägen för dem.
Jag tycker om att läsa Anna Gavaldas böcker.
De får mig att känna mig lite mer normal, lite mindre underlig.
Lite mer.. Ja.
Jag flyr, när ingen ser mig.
Jag stannar och slåss, jag chansar, jag vågar - När ingen ser mig.
Jag tror.. Att jag känner mer än de flesta..
Därför stänger jag in allt. Det gör för ont, för ont att känna för mycket.
Att känna gör ont.
Så jag brukar undvika det.
Ibland muckar jag gräl, mot bättre vetande.
Jag har hotat lärare för att få rättvis bedömning.
Och lyckats.
Jag är glad och jag älskar livet.
Jag skrattar.
Jag ler.
Jag tar mig igenom.
Allt löser sig - på ett eller annat sätt.
Annars hade vi inte stått här idag!
Lista
Så gör ett försök att följa den.
Lite mer information till er - Lite mer tänka till för mig.
Såhär ser listan ut:
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Får se hur det går detta
Feber
Mindre bra eftersom det innebär att jag förlorar min andra frånvarodag redan nu, när det är två dagar kvar efter idag.
Hon verkar skita i vilket, glad och gosig.
Hon verkar inte ha ont av det alls vilket är skönt iaf.
Men varför ska det alltid vara konstigheter just när man har som minst tid för det?
Bättre
Men insåg snabbt att jag och Sprattlarn hemma en dag till inte skulle fungera, så jag valde att ta semester - Jag gick till min VFU och lämnade Lillan på dagis.
Hon behövde stimulans - Inte en halvdöd mamma.
Jag behövde vila - Inte ett uttråkat barn.
VFU fick det bli.
Gick förvånandsvärt bra trots min sjukdom och nu ikväll känner jag mig faktiskt bättre igen.
Jag är på rätt väg igen.
Nu ska vi bara stanna på den vägen oxå - Eller är det kanske mer en stig?
Knas ont
När jag hostar.
Måste ju hosta..
Uttråkat barn.
Jag är borta...
Varför!?
Varför fungerar inte inbed funktionen?
Sjukt irriterande.
Bara för det så får ni låten i en spotifylänk istället.
Newton Faulkner – I Took It Out On You
Sjukt fin låt.
Ont!
Tror inte att jag har feber, men den känslan är det.
Jag som inte har tid med det.
Tiili vaknade vid 4 inatt och tyckte att det var dags att kliva upp.
Mamma höll inte med om det.
Sprattlarn fick fint lägga sig igen med en flaska välling för att bli lite trött igen.
Vi gick upp vid 7 istället.
Nu har lillan fått mat och sedan ett bad.
Däckat i mitt knä nu.
Viladags med andra ord
Ner och upp.
Dagar kan gå åt alla håll.
Denna slutade bra iaf och det ska jag väl vara glad för,
oavsett hur det går med kommande dagar.
=)
Gnu!
Helt slut och vill bara däcka i soffan.
Men det kan jag ju drömma om i flera timmar till, för det lär inte ske med energiknippet som ränner runt här hemma.
Veckan är slut och det är äntligen helg.
Sällan jag längtar till helg så mycket som när jag är ute på VFU.
Det är faktiskt långtråkigt!
Underbaraste!
Lyckliga jag. Två underbara människor.
Här.
Det är mys det!
En kväll blir nog inte mycket bättre än så.
Maisa
Underbaraste Maisa är här och gullar med oss.
Lycka!
Älskar dig!
Misshandel...
Kändes rätt bra måste jag säga.
Varit på VFU och gjort observation och efter det gick jag till fiket och satte mig att kika igenom mina kladdiga papper för att se om jag kunde hitta något vettigt i dem.
Min odrägliga systerson Cevin kom och höll mig sällskap ett par timmar oxå.
Te och plugg i lugn och ro med folk runt om är bra.
En egen liten pluggbubbla med lagom liv runt är perfekt för mig tydligen.
Nice
Lite trevlig musik =)
Soja – Rest Of My Life - Bonus Track
Frustrerad!
Så hoppar över det och bestämmer mig för en myskväll med Peter istället.
Låter mycket mer lockande.
Speciellt när Raraste Peter stått ut med att höra på mitt arga skällande en stund och det nu känns mycket bättre.
