Mina föräldrar.
Jag har förr pratat om att berätta om dem.
Nu blir det tydligen av.
Bered er på ett långt inlägg!
Dessa underliga människor..
Har påbörjat inlägget, skrev massor, raderade det igen.
Det ska ju ge er en rättvis bild oxå.
Mamma.
Mamma hade en stenhård regel hemma - "Frihet under ansvar".
Vi tog ansvaret och fick en väldigt fri uppfostran.
Vi kunde göra nästan vad vi ville. Vi fick aldrig några bestraffningar.
Jag vet än idag inte hur det känns att få utegångsförbud.
Mamma är pedant och hon älskar sina blommor.
Eller inte.
Mamma är crazy cat lady och tycker om sina hundar.
Mamma är två personer under min levnadstid.
Den glada starka som fixade allt, och den trötta som blir skakis av att gå in i mataffären.
Mamma gick in i väggen för ett gäng år sedan och har aldrig blivit den samma igen.
Det finns mycket jag kan berätta om min mamma, mycket bra, mycket dåligt.
Mamma ber mig alltid vara försiktig med vad jag skriver på bloggen, så jag ska göra henne till viljes och inte berätta för mycket om henne.
Men min mamma hade ett sätt att uppfostra oss på som jag vill ta efter i mycket.
Vi ljuger aldrig för mamma, det kan hon klappa sig själv på ryggen för. Vi blev inte ärliga individer av oss själva, det är hennes förtjänst.
Mamma var min bästa vän förr. Utan att för den sakens skull tappa bort att hon var den vuxna och vi var barnen.
Hur hon lyckades vet jag inte, men det gjorde hon.
Vår trädgård var som tagen ur en saga.
Vi fick alltid ha djur av olika slag, sålänge hennes allergi tillät det.
Vi fick alltid vara med.
Sedan vart hon sjuk och orkade inte längre.
Hon blev annorlunda helt enkelt.
Vi lämnar mamma där.

Så tar vi oss en kik på min pappa istället.
Pappa.
Jag var arg på min pappa.
I många många år var jag arg på Pappa.
För att han inte fanns där, för att han fanns där men var ivägen.
Pappa var hårdare än sten.
Muren högre än himlen.
Man kom inte in.
När han väl var närvarande rent fysiskt så var han ivägen och jag ville att han skulle åka igen.
Pappa var/är Långtradarchaufför och således var han sällan hemma.
Det tog mig många år.
Men jag har förlåtit honom.
För hur han är.
Jag insåg att det finns förklaringar till allt.
Han sa att han älskar mig för första gången någonsin när jag var gravid med Tiili.
Det tog många år innan han sa det.
När jag var yngre kunde jag fråga honom "Pappa varför säger du aldrig att du älskar mig?"
Hans svar var alltid "För att du vet det ändå". Men det gjorde jag faktiskt inte.
Jag är yngst i flocken med barn och jag och pappa kunde aldrig hålla sams.
Vi bråkade från att han kom hem tills att han åkte igen.
Jag trodde att han inte alls tyckte om mig utan tyckte mycket bättre om de andra syskonen som aldrig bråkade med honom.
Jag har förlåtit min pappa för att han alltid haft muren där.
Muren faller lite nu för tiden, men den kommer nog allid finnas där.
Jag luskade tidigt ut att dåligt samvete kan generera pengar.
Då visste jag inte hur det kom sig att jag faktiskt fick pengar de ggr jag frågade.
Nu vet jag hur det kommer sig.
Kan man inte visa att man älskar någon så kompenserar man det matriellt.
Pappa har aldrig skämt bort oss med pengar, i huvudsak för att vi sällan vågade fråga.
Men när vi väl vågade så fick vi.
Jag.
Jag är nog den enda som faktiskt vågat fråga.
Han har visat att han älskar mig genom att, när jag frågat, gett mig pengar.
För att jag behövt dem och för att han velat oss väl.
Pappa är en underlig människa.
Jag har nog alltid varit lite rädd för pappa.
Kommer nog alltid vara.
Men jag vet oxå..
Att jag är väldigt lik honom.
Om jag hade byggt upp en sådan mur under så många år som han har gjort, så hade jag varit..
Pappa..

Mina föräldrar är underliga människor.
Man måste träffa dem för att förstå hur underliga de faktiskt är.
Ibland är jag förvånad över att jag inte är mer skadad än vad jag är.
Och samtidigt kan jag hitta delar av mig som är direkt kommet från dem, deras relationer med varandra, andra, med oss.
Jag är oftast inte bitter på dem.
Jag har förlåtit dem för så mycket.
Jag kommer förlåta dem för mer.
Men vissa delar kommer de aldrig att bli förlåtna.
Aldrig.
Men jag älskar dem.
Tycker inte alltid om dem, faktiskt inte för det mesta.
Men jag älskar dem.
Jag älskar dem så det gör ont i mig.
Bara tanken på att någon av dem mår dåligt får mig att sätta mig och gråta för att jag inte kan göra något.
Känner mig hjälplös när allt jag vill göra är att hjälpa.
Jag mår faktiskt så dåligt av att se mina föräldrar må dåligt att jag drar mig undan från dem.
Det gör återigen för ont.
Så vi stänger in lite till och hoppas vid gudarna att det inte ska göra mig allt för lik min far..
De har gjort så gott de har kunnat och mer kan man inte begära.
De har gjort sitt bästa och på många sätt beundrar jag det som de lyckats med.