Det har blivit en stor diskussion om detta vart jag än vänder mig.
Det som så totalt fascinerar mig och gör mig arg med diskussionen är vuxna människors förmåga att gå ner på en tioårings argumentationsnivå.

Det finns för och nackdelar med allt, verkligen allt.

Jösses. Om man ska vara emot hål i öronen så kan det vara sunt att vara lite påläst innnan man kastar stenar (som oftast kastas i glashus dessutom).
Klargör ett par vanliga missförstånd och tar diskussionen lite allmänt nedan:

Nickelallergi får du inte om du inte har nickel i hålen, nickel är det däremot i clipsen som så många rekommenderar istället.. Titan är det man sätter i öronen på bebisar, kirurgiskt stål med andra ord.
Bebisar fläcker inte loss örhängena, vad tror ni att man sätter i öronen egentligen? Stora hängsmycken? Då tror ni fel. Dessutom har de inte kontroll nog över sina händer för att lyckas få tag i ett pyttelitet örhänge och sedan fläcka.
Hurevida det gör ont, tja.. Det gör ont, men min dotter (som fick sina hål när hon var 6 månader) pep till lite lätt, fick en tutte i munnen och skrattade och log ungefär en minut senare. Aj, aj, vad ont det måste ha gjort hörni. Hon sov dessutom på båda öronen samma natt bara ett par timmar efter att hålen togs. Jöss vad smärtsamt det verkade, eller inte..
Lätt att hålla rent var det och inga smutsiga barnfingrar som var och tallade och såg till att det blev infekterat. Läkte snabbt, smärtfritt och helt utan problem.
Idag är hon två och tycker de är fina. Jag tycker de är fina, andra tycker det är fint. Win-Win.

Dock tycker jag att om man nu är emot detta så tänk er för lite innan ni öppnar munnen.
Tog ni svininfluensavaccinet på era barn? Onödigt, smärtsamt och farligt vaccin var det, frågade ni era barn om de ville detta? (barn dog av vaccinet och barn blev sjuka för livet av det). Sätter ni på era döttrar klänningar, sätter upp håret på dem? Bara ren utsmyckning det med. Dessutom hoppas jag vid gudarna att ni som är så rediga inte reproducerar könsroller för era barn genom att raka era kön, ben, under armarna, eller gud förbjude sätter på er ett par högklackade skor! Det där är saker som skadar våra barn hela livet.
Så snälla.
Tänk gärna ett par steg längre innan i pratar massa skit om hur andra gör. Ni är antagligen inte så mycket bättre själva ändå.

Vart jag försöker komma med detta är just detta: Kasta inte skit. Inse att det finns olika åsikter i denna fråga och diskutera saken, inte med känslorna, utan med förnuftet, bete er som vuxna.
Inse att ingen förälder är perfekt hela tiden.

Och glöm för jössenamn inte att det är en egoistisk handling att från första början sätta ett barn till världen!
För det är då banne mig inte barnet som bett om att få komma hit.
Det är en helt egoistisk önskan om en helt egen liten MiniMe från början. Varför annars skaffa barn?
Inte är det för barnets egna skull iaf.

Ni minns att jag hade problem med förra kursen..
Detta är delar av mitt skrivna arbete som jag själv tycker är intressanta teorier.
Micro kommer först med Goffman och macro komer därefter med Durkheim.
Vet inte hur intresserade ni är av sånt här, men tror att alla kan ha nytta av att få lite olika perspektiv på samhället, individerna och världen.

Goffman och symbolisk interaktionism

Goffmans tanke (Månson, 2010) handlar i stora drag, och väldigt förenklat, om att livet utspelar sig på en scen, att vi som människor utvecklas till individer utifrån vad som sker på denna scen. Man själv spelar huvudrollen och med sig har man rekvisita, medaktörer och publik. Allt detta påverkar rollen man själv spelar på scen och utgången av dramat. I detta fall kan man säga att samhället är publiken, medaktörerna är vänner och familj och rekvisita är kläder, arbete, bilen osv. Våra personlighetsegenskaper är inte de som bestämmer hur vi uppfattar oss själva utan det bestäms av publiken, eller ”Den Andres” reaktioner på våra handlingar. Goffman talar även om att vi kan vara ärliga eller cyniska i våra roller. En individ som är ärlig i sin roll är inte medveten om att det är en roll utan sätter ett likhetstecken mellan den egna personen och rollen, medan den cyniske aktören är fullt medveten om sina roller och att hen inte är identisk med rollen.

Jag själv blir till genom mina handlingar och andras reaktioner på dessa handlingar. Allt från arbete, vänner och familj till kläder, bilen jag kör och sminket jag sätter i mitt ansikte får reaktioner från omgivningen, dessa reaktioner påverkar hur jag väljer att leva mitt liv, vilket arbete jag väljer, vilka vänner jag samlar runt mig och vilka kläder jag väljer att sätta på mig och framförallt synen jag har på mig själv. Jag skapar en roll åt mig själv som kan accepteras av min publik.

Durkheim och strukturfunktionalismen

Grunden i Durkheims strukturperspektiv (Månson, 2010) är att samhället är någonting mer än summan av individerna. Han anser att man måste studera samhället som en helhet istället för att studera delar av samhället - individerna. Delarna skall förstås utifrån sin relation till helheten.. Enligt Durkheim är samhällets struktur mer som ett tvingande mönster som är uppbyggt av sociala fakta snarare än något som individerna själva kan stå för. Den minst stabila delen av de sociala fakta är de ”sociala strömningarna”, så som massbeteenden och moden, han hävdar att även om sociala fakta och institutioner är resultatet av mänskliga handlingar så kan de inte förklaras utifrån individernas avsikter. Durkheim anser att sociala fenomen inte kan förklaras utifrån individens beteende eftersom helheten är mer än summan av sina delar. Sociala fakta måste förklaras utifrån andra sociala fakta för att man ska kunna se en helhet istället för att försöka förklara dem med psykologiska eller biologiska faktorer.

Funktionalismen enligt Durkheim (Månson, 2010) handlar om arbetsdelningen och dess effekter på samhället och, i sin tur, samhällets effekter på individerna. Han menar att graden av arbetsdelning definierar samhällets struktur och utvecklingsnivå. Han pratar om att arbetsdelningens funktion, i det moderna samhället, är att stärka den sociala sammanhållningen genom att utveckla beroendeförhållanden. I äldre samhällsformer så var arbetsdelningen lägre och folk var mer eller mindre självförsörjande, på den tiden upprätthölls sammanhållningen genom ett starkt moraliskt grupptryck och individualitet uppskattades inte. När arbetsdelningen ökade så frigjordes individerna från gruppens starka styrning som kom av övervakning och kontroll. Detta har dock en mörk sida som visar sig i form av rotlöshet och ensamhet. När individerna inte längre hålls tillbaka av insnävande och kontrollerande moralregler och auktoriteter så utvecklas ett ideal om ständigt överskridande. Durkheim menar att det i botten ligger ett faktum att människors behov är socialt skapade och därmed saknar naturliga nivåer för mättnad. Att detta blir ett akut problem idag beror på att vi utvecklat ett ekonomiskt system som förutsätter en ständig expansion av behoven samtidigt som den traditionella sociala kontrollen försvunnit. Detta skapar ett samhällstillstånd där det finns oklarheter gällande värden, mål och normer. Varje tillfredsställt behov blir basen för nya krav.

Det var en bred titel.
Finns väldigt mycket som upprör mig.
Hur samhället styrs, giriga människor, trångsynta människor, djurplågeri, våld av alla de slag.
Jag blir upprörd när jag har en dålig dag för att jag inte kan rycka upp mig så snabbt som jag vill.
Dumma människor. Skolan.
Människor är dock oftast huvudtemat i vad som upprör mig.
Om det är andra eller jag själv, det är ändå människor.

Men vad som i huvudsak upprör mig är lögner.
Sanningen är inte alltid vacker men den är i alla fall sann.
Sedan kan man ju överväga hur man ska säga sanningen för att vara ärlig på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men lögner, oärlighet är nog det värsta jag vet.
Vad finns det på jorden att ljuga om?
Om man alltid tänker efter före och gör sådant som man kan stå för, så finns det ingen orsak att ljuga.
Om man ändå lyckats missa det där med att tänka efter före så ja, då är det väl lika bra att få allt jobbigt ur världen? Snabbt!
Ärlighet varar längst, det gör verkligen det.
Visst, alla människor kommer kanske inte uppskatta ärlighet, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja ha dessa människor runt mig då?
Det vill jag inte och de som inte kan tåla ärligheten, även om den ibland kommer helt oövertänkt från min sida och kan låta illa, de vill jag inte ha runt mig.
Folk kan ta illa vid sig för hur jag säger saker ibland, men om de bara hade öppnat munnen och ifrågasatt mig, frågat hur jag menar så hade de snart insett att jag bara är klumpig när jag uttrycker mig.
Men ärlig är jag och jag kan göra sanningen tilltalande om jag får ett par minuter på mig även om sanningen är hemsk.
Ren tystnad, undanhållande av sanningar är inte rätt sätt att gå.
Jag har aldrig ljugit medvetet i hela mitt liv.
Inte ens de vita lögnerna tål jag.
Men ja, jag kan vara extremt duktig på att säga sanningen på ett sådant sätt att människor uppfattar det jag säger så som jag vill att de ska uppfatta det.
Jag är ärlig och säger det oftast rakt ut när det är något eller jag får en fråga, men vill jag inte att de egentligen ska veta svaret så kan jag smita undan den på ett snyggt sätt oftast.
Mitt största problem är väl snarast att jag är helt inkapabel att ljuga.
Det inkluderar även de vita och grå lögnerna,  jag kan helt enkelt inte.
Det märks direkt på mig om jag inte talar sanning.
Därmed har jag oxå insett att det inte ens är värt att försöka eftersom jag ändå avslöjar mig direkt.

Men jag har aldrig förstått mig på de där vita lögnerna som många säger är helt ok.
Varför är de ok?
För att man inte vill såra människor?
Även de små lögnerna kan komma fram och gör det ofta och då har man helt plötsligt sårat dubbelt så mycket som man hade gjort om man inte sa som det var med en gång.

Sanningen kan vara hård, men jag uppskattar den.
Hellre en hård sanning än en mjuk lögn som sedan kommer och slår mig i ansiktet.
Ärliga, sanna och uppriktiga människor är vad jag uppskattar.
Människor som direkt ifrågasätter mig om de känner sig illa till mods av något jag sagt, för det ger mig en chans att förklara mig.
Jag behöver inte ens tycka om en människa, men är den ärlig och rättfram med mig så kan jag ändå uppskatta dem.
De ser till att jag vet vart jag har dem.
Jag vill i alla lägen veta vart jag har människor i förhållande till mig.
Ärlighet gör att jag vet vart de är.
Sedan itne sagt att rakt-på-ärligheten alltid är av godo.
Det finns alltid mer än ett sätt att säga saker på och man måste ibland tänka sig för innan man säger vad man har på tungan.
Beroende på vem man talar med och om vad dessutom såklart.
Jag är inte alltid bäst på detta, verkligen inte, men om människor då är ärliga och säger vad de känner och tänker när de hör mig så kan väldigt många misförstånd rättas till snabbt istället för att bli hiskeliga historier.
Jupp jag kommer från en småstad där lögner och skvaller är en stor del av vardagen.
Skvaller är väl ok, så länge folk är medvetna om att det bara är hörsägen som förs vidare och att det inte alltid är sanningar i det.
Jag har själv blivit föremål för skvaller och finner faktiskt ett visst nöje i det.
Så länge man är ärlig så slipper man undan nästan allt.
Det är dagens ord från mig.
Ärlighet varar längst och genom ärligheten så kan du komma undan från de värsta situationer ganska lätt.

Jag drömmer.
I sömnen och i vaket tillstånd.
Men jag brukar intala mig att det inte är värt att drömma.
Eftersom de helt plötsligt kan krossas.
Tack o lov så fungerar inte den mänskliga naturen så, man drömmer ändå.
Mina drömmar är enkla.
Mycket enkla.
Inga avancerade grejer, inga slott och prinsar på vita springare.
Jag drömmer om att jag ska klara av min utbildning.
Hitta ett jobb på ett ställe där jag trivs, göra lite nytta.
Tjäna pengar så att jag klarar mig och bara lite till.
Så att man inte behöver snåla liksom, det räcker.
Det där är mina karriär drömmar..

Sedan drömmer jag om att jag ska lyckas ge mitt barn ett lyckligt liv.
Se till att hon får med sig det som hon behöver för att leva ett lyckligt liv som vuxen.
Ingen är lycklig hela tiden och det är inte det jag förväntar mig att on ska vara.
Men lycklig på så vis att hon känner sig nöjd med sig själv och sitt liv.
Känner sin egna styrka och genom den klarar av det som är jobbigt i livet.
Jag drömmer om att alltid kunna finnas där som stöd för henne.
Ge henne upppmuntran när hon behöver det.
Att jag inte ska misslyckas.
Jag drömmer om att hon ska må bra.
Slippa deppresioner.
Att hon inte ska klandra mig för mitt val..
Ni förstår nog, jag drömmer om det mesta som vilken annan vettig förälder drömmer om för sina barns räkning.

Det skulle vara roligt att bli överbevisad i min tro om kärlek.
Jag drömmer att jag har fel i allt jag tror.
Jag önskar att kärlek finns och att man kan hitta den.
Springa över den där killen som är en ocean.
Att man kan leva "lyckliga i alla sina dar".
Drömma går ju haha.

Jag drömmer om att få behålla mina vänner hela livet och kanske finna några till på vägen.
Drömmer om att min familj och mina nära ska få vara friska och lyckliga, må bra.

Jag drömmer om att jag får vara frisk i både kropp och själ tills jag blir gammal och det är dags att vandra vidare.
Jag drömmer om att det finns något efter detta livet som inte bara är det där svarta intet som jag egentligen tror på.. Önskar att jag har fel.

Jag drömmer om att kanske, kanske... Få ett barn till..
Men vet inte om jag egentligen vill det.
Men det finns ett barn till i mitt liv.
Barnet har till och med ett namn.

Jag har mardrömmar oxå..
Men de är allt för tråkiga för att prata om, speciellt efter att jag ett par dagar inte haft så många glada inlägg.
Men visst finns de.

Mina drömmar är inte högtflygande, de är jordnära och förhoppningsvis möjliga att uppfylla.
Jag drömmer om att mina drömmar kan bli verklighet!

Bästa vän.
Ett uttryck man hade i småskolan - Bästis.
Jag har ingen sådan.
Jag har några, som är olika bäst i olika situationer.
Olika bäst beroende på mitt humör.
Beroende på deras humör.
Beroende på vem jag för tillfället har mest kontakt med.
Men min bästa vän är en vän jag inte behöver förklara allt för.
Som förstår vad jag försöker säga även när jag inte lyckas få fram orden.
Som ser på mig när allt inte står rätt till när ingen annan ser det.
Vännen som man inte är rädd för att bli osams med för man vet att man inte förlorar vännen ändå.
Som man kan skälla på.
Gråta inför.
Personen som ser tårarna även när det inte finns några på mina kinder.
Vännen vet när man behöver en kram och när man bör låta bli att kramas.
En vän är en person som sitter i andra änden av min soffa försjunken i sin bok och inte märker av min närvaro.
Den som man kan vara tyst med och ändå berätta hela sitt liv för.
Den som man berättar det pinsamma, glada, tråkiga, ledsamma för.
Personen som känner till mina hemligheter.
Personen som känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
Just precis.
Där är det.
En bästa vän är den personen som känner mig bättre än vad jag känner mig själv.
Som kan förutse mina reaktioner innan jag själv fattat vad som hänt.
Vännen är den som finns kvar där trots att vi inte pratat på flera månader.
En bästa vän är en person som ringer mig mitt i natten för att den känner ett behov av mig.
Min bästa vän vet att jag finns där på dygnets alla timmar om jag behövs.
Min bästa vän vet att jag aldrig sviker när det gäller.
Vet att jag gör allt jag kan för att min vän ska känna sig trygg.
Min vän får höra mina funderingar, höra mitt dåliga självförtroende.
Vet att jag känner mig låg och värdelös.
Min bästa vän vet att jag inte är värdelös.

Min bästa vän kännetecknas av en känsla.
Känslan denne ger mig.
När jag tänker på min vän, ser min vän, känner min vän.
Min bästa vän är den som kommer undan med alla brister den har och ändå är älskad av mig.
Som accepterar mina brister och älskar mig trots dem,
med dem,
för att jag har dem.
Min bästa vän finns där för mig och vet att jag finns där för denne.
I vått och torrt.
I nöd och lust.
I Nöd.

När börjar det egentligen kännas som hemma?
När jag inatt gick hem från syster och kom till knuten på huset så tittade jag upp på det och undrade just detta.
När blir hem, ljuva hem?
När börjar det kännas som hemma i en ny lägenhet?
Så hemma att bara man ser det på håll så känner man känslan "hem ljuva hem"?
Jag kände inte detta.
Det kändes mer underligt att jag skulle in i den där kolossen till byggnad.
Det kändes inte alls hemma.
Min lägenhet börjar kännas mer hemma efter den tid som jag bott här.
Men mitt område, eller min husknut lockar inte upp några starkare känslor hos mig.
För att inte tala om staden.
Det känns helt enkelt inte hemma.
Frågan är om det någonsin kan kännas hemma helt och hållet när man inte kommer härifrån.
Kommer Lysekil alltid vara mitt hemma även om det inte är där jag bor?
Eller kommer detta bli hem ljuva hem..?