Jag erkänner att jag inte trivs i nuet.
Långt ifrån alla dagar.
Jag känner mig ensam och vilsen här.
Hittar inte mig själv.
Men jag ångrar inte mitt val.
Jag behövde göra detta, för vår skull.
För att vårat Nu, i en framtid kanske kan vara något jag trivs med.
En önskan om att detta Nu som jag inte tycker om kanske kan förvandlas till något bra.
Jag måste ta mig igenom detta.
Jag måste leva här.
Men jag vill det inte om det inte vore för framtidens Nu.
Att känna mig ensam och vilsen.
Det är skräcken.
Ändå har jag gjort det större delen av mitt liv.
Levt i skräcken.
Jag vet inte vem jag är eller varför jag känner, tänker som jag gör.

Vad vore jag utan texten.
Dessa ord, svarta på det vita.
Som ger mig lugnet åter, som får mig att hitta små, små bitar av mig själv i ett kaos som jag inte förstår.
All text ger mig inte det.
Men när allt är kaos så har jag två val, att städa som en galning, skrubba lister och nitiskt torka alla ytor eller att sätta mig och skriva.
Läsa vissa böcker.
Om och om igen.
Texten är en verklighetsflykt och ett sätt att reda ut, bena ut.
Egentligen skriver jag inget vettigt.
Jag skriver bara ner mina förvirrade tankar rätt upp och ned.
Men lugnet infinner sig.
Fyra sidor av text senare känner jag att tårarna sinat, att hjärnan är blank.
Så blank min hjärna nu kan bli.
När det inte finns mer att svära över mig själv för.
När jag gett mig all skit jag klarar av.
Konstaterar att ja, jag är inte perfekt.
Inte särskilt älskvärd.
Har en morbid humor.
Ganska kall och stänger in allt som är varmt.
Då kan jag lämna texten.
När jag talat om för mig själv precis hur dum jag är som pratar för mycket alltid.
Som inte låter människor se kaoset av rädsla för att skrämma bort alla.
När ska man börja lyfta upp sig själv då?
Ge sig själv den där klappen på axeln som man ibland faktiskt förtjänar.

Jag känner mig ensam och vilsen i denna staden, i detta livet.
Jag passar inte in.
Men jag hoppas, önskar att jag en dag ska känna att jag är precis rätt.
Tack vare valen jag gör Nu.

För kan det verkligen vara så mycket fel på mig..?
Kan jag verkligen vara så hemsk?
Skulle folk verkligen bli skrämda om de såg kaoset?
Eller är det kylan jag idag visar utåt som egentligen skrämmer folk från vettet?
Allt pratande?
Leendena som jag inte ens själv längre kan avgöra om de är äkta eller inte.
Vart är balansen?
Inte i mig idag iaf.

Jag är oftast glad, ler, skrattar, skämtar.
Jag kanske verkar varm ibland.
Jag skulle vilja tro det.
Men jag vet inte längre själv vad som är jag eller vem "Jag" är.

Jag mår oftast bra.
Trots att jag inte alltid trivs.
Så mår jag oftast bra.
Men då och då kommer dessa dagarna.
När jag inte vet varken in eller ut.
När kaoset överväldigar mig och det känns som om jag ska sprängas av allt på insidan.
När det blir ett svart hål.

Nu har jag skrivit i snart tre timmar..
Nu är jag tom.