Ni minns att jag hade problem med förra kursen..
Detta är delar av mitt skrivna arbete som jag själv tycker är intressanta teorier.
Micro kommer först med Goffman och macro komer därefter med Durkheim.
Vet inte hur intresserade ni är av sånt här, men tror att alla kan ha nytta av att få lite olika perspektiv på samhället, individerna och världen.

Goffman och symbolisk interaktionism

Goffmans tanke (Månson, 2010) handlar i stora drag, och väldigt förenklat, om att livet utspelar sig på en scen, att vi som människor utvecklas till individer utifrån vad som sker på denna scen. Man själv spelar huvudrollen och med sig har man rekvisita, medaktörer och publik. Allt detta påverkar rollen man själv spelar på scen och utgången av dramat. I detta fall kan man säga att samhället är publiken, medaktörerna är vänner och familj och rekvisita är kläder, arbete, bilen osv. Våra personlighetsegenskaper är inte de som bestämmer hur vi uppfattar oss själva utan det bestäms av publiken, eller ”Den Andres” reaktioner på våra handlingar. Goffman talar även om att vi kan vara ärliga eller cyniska i våra roller. En individ som är ärlig i sin roll är inte medveten om att det är en roll utan sätter ett likhetstecken mellan den egna personen och rollen, medan den cyniske aktören är fullt medveten om sina roller och att hen inte är identisk med rollen.

Jag själv blir till genom mina handlingar och andras reaktioner på dessa handlingar. Allt från arbete, vänner och familj till kläder, bilen jag kör och sminket jag sätter i mitt ansikte får reaktioner från omgivningen, dessa reaktioner påverkar hur jag väljer att leva mitt liv, vilket arbete jag väljer, vilka vänner jag samlar runt mig och vilka kläder jag väljer att sätta på mig och framförallt synen jag har på mig själv. Jag skapar en roll åt mig själv som kan accepteras av min publik.

Durkheim och strukturfunktionalismen

Grunden i Durkheims strukturperspektiv (Månson, 2010) är att samhället är någonting mer än summan av individerna. Han anser att man måste studera samhället som en helhet istället för att studera delar av samhället - individerna. Delarna skall förstås utifrån sin relation till helheten.. Enligt Durkheim är samhällets struktur mer som ett tvingande mönster som är uppbyggt av sociala fakta snarare än något som individerna själva kan stå för. Den minst stabila delen av de sociala fakta är de ”sociala strömningarna”, så som massbeteenden och moden, han hävdar att även om sociala fakta och institutioner är resultatet av mänskliga handlingar så kan de inte förklaras utifrån individernas avsikter. Durkheim anser att sociala fenomen inte kan förklaras utifrån individens beteende eftersom helheten är mer än summan av sina delar. Sociala fakta måste förklaras utifrån andra sociala fakta för att man ska kunna se en helhet istället för att försöka förklara dem med psykologiska eller biologiska faktorer.

Funktionalismen enligt Durkheim (Månson, 2010) handlar om arbetsdelningen och dess effekter på samhället och, i sin tur, samhällets effekter på individerna. Han menar att graden av arbetsdelning definierar samhällets struktur och utvecklingsnivå. Han pratar om att arbetsdelningens funktion, i det moderna samhället, är att stärka den sociala sammanhållningen genom att utveckla beroendeförhållanden. I äldre samhällsformer så var arbetsdelningen lägre och folk var mer eller mindre självförsörjande, på den tiden upprätthölls sammanhållningen genom ett starkt moraliskt grupptryck och individualitet uppskattades inte. När arbetsdelningen ökade så frigjordes individerna från gruppens starka styrning som kom av övervakning och kontroll. Detta har dock en mörk sida som visar sig i form av rotlöshet och ensamhet. När individerna inte längre hålls tillbaka av insnävande och kontrollerande moralregler och auktoriteter så utvecklas ett ideal om ständigt överskridande. Durkheim menar att det i botten ligger ett faktum att människors behov är socialt skapade och därmed saknar naturliga nivåer för mättnad. Att detta blir ett akut problem idag beror på att vi utvecklat ett ekonomiskt system som förutsätter en ständig expansion av behoven samtidigt som den traditionella sociala kontrollen försvunnit. Detta skapar ett samhällstillstånd där det finns oklarheter gällande värden, mål och normer. Varje tillfredsställt behov blir basen för nya krav.

An eye for an eye makes the whole world blind

Sprattlarn blev biten på dagis idag..
Det gör ont i mammahjärtat när man ser ett sådant märke på den lilla när man kommer till dagis för att hämta.
Men det är ju sånt som händer dessvärre..
De hade kramats och vips hade han väl blivit lite för ivrig och bitit till.
En del av det röda och blå(?!) försvinner med blixten så det ser faktiskt värre ut..
Hoppas det försvinner snart, ser väldigt illa ut och påminner en stackars mamma om att man inte alltid kan finnas där att skydda barnet mot allt som kan skada dem.

Plugga på kvällstid går ju sådär när man har dessa båda blådårar klängandes i knät.
Det är rätt mysigt ändå =)
Men det känns som om tiden inte räcker till eftersom det är när mörkret fallit som min hjärna brukar fungera som bäst..
Ja, vad gör man då? Jo, man får passa på att mysa med dem och hoppas att man hinner skriva klart i tid ändå.
De är ju söta och rara de små.
Inte kan man ju påstå att de har höga krav på gott om plats heller haha.

Finaste Ogge kom på besök ikväll.
Lyckliga jag.
Det vart en bra kväll.
Behövde en dos av Ogge.
Han har fått mig att helt glömma allt jobbigt i några timmar.
Nu ska jag försöka få mig lite sömn.

Härligaste rufset

Från när Lillan var sjuk..

Socker är ju gott =)

Konstnären

21 månader på dagen

Nybadad flicka.
 


Sitter överallt utom där man ska :s

Sover gott.


Slänger in en bild som visar hur långt hår jag hunnit få under vintern oxå.
Kan äntligen få det ur ögonen och då har jag ändå klippt lite i det.
=)

Ett ögonblick från Tiilis första månad.
Tyckte det kunde vara lämpligt som avslut på listan.
Hon var så liten och nu är hon väldigt liten och ändå så stor.

Är väl egentligen det samma som mina drömmar.
Att klara skolan och få ett jobb jag kan trivas med.
Känna att jag klarar mig själv.
Men för den sakens skull så är det inte samma som att jag vill leva själv hela livet.
För det är fakiskt så att jag inte vill det.
Just nu är jag dock inte missnöjd med det.
Det är lugnt och skönt.

Men just skola och jobb är nog de största sakerna.
Jag måste klara skolan!
Gör jag bara det så har jag jobb sedan.
Har svårt att tänka mig att det inte skulle finnas jobb när jag är klar.
Vart jag hamnar är nog det svåra snarare.
Kommer jag kunna flytta hem igen?
Vill jag ens jobba på skolan i Lysekil?
Orkar jag pendla?
Jag funderar ändå en del på hur mitt liv kommer se ut om fem år när skolan är klar.
Kommer jag att trivas här i stan då?
Kommer jag vilja bo kvar här?
Omöjligt är det ju inte.
Allt hänger ju på hur livet utvecklar sig på denna plats.
Om jag hittar ett umgänge som jag trivs med såpass bra att jag känner att jag kan leva en bit från mina vänner där hemma.
När jag har jobb så kommer jag ha bil och då är det oxå lättare att kunna åka hem oftare och se de man älskar där.
Kommer jag alls bo i någon av städerna när jag väl börjar jobba?
Eller kommer jag hamna på en helt annan plats?
Just nu är det skolan som är det viktiga.
När den väl är slut så blir det många beslut att fatta.
Kan inte påstå att jag längtar dit.
Inte det minsta.
Men samtidigt längtar jag till ron som kommer av att ha sin examen i hand.
Ett helt annat liv.
Inget plugg som måste göras och inga betyg att vara nervös inför.
Klarade jag senaste tentan eller måste jag göra om?
Hur ser nästa kurs ut?
Skriva arbete, skriva om, rätta, lämna i tid.
Sitta med meningslösa texter och försöka hitta ett samband.
Till ingen nytta..
Jag måste klara skolan!

Sovmorgnar!
Oh vad jag saknar att kunna sova så länge jag vill.
Tänk vad jag inte uppskattade det nog när jag kunde.
Nu har ju jag tur och har en flicka som vaknar på rimliga tider oftast, men även om 7-8 är en rimlig tid när man har barn så hindrar det inte mig från att sakna sovmorgnarna.
De där jättelånga till klockan 12 på dagen.
Mmm.
Saknar oxå tiden när man hade mindre ansvar och kunde vara ute nätterna igenom med sina vänner och göra bara ingenting.
Faktiskt.
Låter kanske illa, jag älskar min dotter, över allt på jorden.
Det är värt att gå upp varje morgon, det är det.
Men jag saknar ändå gamla tider ibland
Och man måste ju få sakna, det är inte en längtan bort från det man har nu utan bara just saknad.
En vacker dag är min lilla en tonåring som sover bort halva dagarna och då kommer jag sakna denna tiden.
Tokig man är ändå.
Men jag passar på att njuta i nuet, denna tiden kommer ju aldrig tillbaka!

Favoritplatser har man ett par.
Sängen är en stor favoritplats, där får man sova!
Sova är ju riktigt skönt.
Jag gillar faktiskt att åka buss längre sträckor utan barn.
En av orsakerna till det är just att jag somnar så sjukt gott på bussar.
Jodå, jag erkänner att jag är en trött människa och att sova är en riktigt trevlig sysselsättning haha.
När jag bodde i Lysekil så var min favoritplats mitt kök.
Jag hade ett vardagsrum men hade nog inte saknat det om det hade försvunnit på den tiden eftersom jag vistades så fruktansvärt lite tid i det.
Utomhus har jag nog inga direkta favoritplatser.
Dels för att vi har vinter halva året och regn den andra halvan och man då inte kan vistas utomhus.
Men utomhus är det nästan alltid bra om man bara har bra människor runt sig.
Det är ju så i mitt huvud att platsen inte spelar någon roll alls om man bara är omgiven av människor man tycker om.
Sommrarna i Lysekil har nästan alltid varit fina eftersom jag haft bra människor runt mig och det finns så otroligt många vackra platser man kan spendera tid på.
Sedan akn jag ju tyvärr inte förneka att jag spenderar en hel del tid framför datorn, även om det blivit mindre tid sedan jag slutade spela, men jag skulle ändå inte kalla det en favoritplats. 
Så ser det ut, inga stora förklaringar om en favoritplats som ligger på nå konstigt ställe som jag älskar över alla andra.

"Be who you are and say what you feel....
Because those that matter...
don't mind...
And those that mind... don't matter."

Oftast är jag feg och blyg.
Sällan rädd.
Tar inte onödiga risker, inte ens de små.
Rädd däremot är jag inte så ofta.
Mina rädslor..
Jag är fruktansvärt rädd för att dö.
Fruktansvärt, fruktansvärt rädd för att dö.
Inte finnas mer.
Eftersom jag inte tror på ett liv efter detta så är jag rädd för att dö.
Döden är slutet, jag får aldrig se mina nära och kära igen.
Någonsin.
Får inte se min dotter mer.
Men å andra sidan så vet jag oxå att skulle jag dö, så lär jag inte lida av det heller.
Men rädd för att dö är jag av fler orsaker än bara de rent egoistiska.
Jag är rädd oxå för att jag vill att mitt barn ska lära känna sin mamma, slippa växa upp utan mig.
Detta är min stora rädsla.
Att dö.
Är livrädd för att min dotter ska dö.
Tänker inte gå in på den rädslan, vill inte ens tänka tanken..

Sedan har jag några smårädslor oxå.
Jag är otroligt smärträdd.
Så rädd att jag aldrig vågat tatuera mig.
Hade ingen aning om hur jag skulle överleva en förlossning.
Sa att om jag överlever att föda barn, då ska jag tatuera mig.
Så har det inte blivit.
Inga tatueringar och inga piercingar.
Jag har bara hål i öronen.
Varav min mor tog de första två när jag var väldigt liten och jag inte alls minns det och sedan har jag tagit två själv.
Annars utsätter inte jag mig för risken att få ont.
Jag undviker till och med läkare i största möjliga mån för att jag vet att hur ont jag än har innan, så lär jag få ondare när jag väl är där.
Gick omkring med en kollapsad lunga i över en månad för att första läkaren sa att det inte var nå fel på mig, trots att jag redan då hade dragit mig för att gå dit i över en vecka.
En månad senare kunde jag bara ytandas..
Tre eller fyra dygn gick jag omkring och ytandades endast, läskigt värre.
Men vågade inte gå till läkaren innan en vän till min mor tvingade mig.
Då hade jag bara en fungerande lunga och fick fint gå omkring med en ventil i bröstkorgen i undefär en månad..
Hatar läkare, är rädd för dem och de orsakar mycket smärta.

Jag är mörkrädd.
Jag är rädd för mig själv ibland..

Känsla!
En första känsla kan betyda så mycket.
Man kan handlöst falla för en annan människa.
Även utan att vara fysiskt attraherad av personen ska nämnas.
Första känslan man får av en människa kan vara så underbar, så perfekt och ofta, ofta när man får en första underbar känsla så blir det en person man behåller.
I sitt hjärta.
Jag har mött några sådana människor i mitt liv.
Ger bort en liten bit av mitt hjärta och får aldrig tillbaka den.
Det gör ont när dessa människor inte finns nära.
Hjärtat saknar ju en bit..
Ikväll hörde jag av en av dessa djupt saknade människorna av sig till mig.
Vilken lycka!
Han kommer hem!
Jag får träffa honom igen, jag som trodde han var förlorad för alltid tillsammans med biten av mitt hjärta!
Smått salig är jag.
Längtar som en galning!

Det var en bred titel.
Finns väldigt mycket som upprör mig.
Hur samhället styrs, giriga människor, trångsynta människor, djurplågeri, våld av alla de slag.
Jag blir upprörd när jag har en dålig dag för att jag inte kan rycka upp mig så snabbt som jag vill.
Dumma människor. Skolan.
Människor är dock oftast huvudtemat i vad som upprör mig.
Om det är andra eller jag själv, det är ändå människor.

Men vad som i huvudsak upprör mig är lögner.
Sanningen är inte alltid vacker men den är i alla fall sann.
Sedan kan man ju överväga hur man ska säga sanningen för att vara ärlig på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men lögner, oärlighet är nog det värsta jag vet.
Vad finns det på jorden att ljuga om?
Om man alltid tänker efter före och gör sådant som man kan stå för, så finns det ingen orsak att ljuga.
Om man ändå lyckats missa det där med att tänka efter före så ja, då är det väl lika bra att få allt jobbigt ur världen? Snabbt!
Ärlighet varar längst, det gör verkligen det.
Visst, alla människor kommer kanske inte uppskatta ärlighet, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja ha dessa människor runt mig då?
Det vill jag inte och de som inte kan tåla ärligheten, även om den ibland kommer helt oövertänkt från min sida och kan låta illa, de vill jag inte ha runt mig.
Folk kan ta illa vid sig för hur jag säger saker ibland, men om de bara hade öppnat munnen och ifrågasatt mig, frågat hur jag menar så hade de snart insett att jag bara är klumpig när jag uttrycker mig.
Men ärlig är jag och jag kan göra sanningen tilltalande om jag får ett par minuter på mig även om sanningen är hemsk.
Ren tystnad, undanhållande av sanningar är inte rätt sätt att gå.
Jag har aldrig ljugit medvetet i hela mitt liv.
Inte ens de vita lögnerna tål jag.
Men ja, jag kan vara extremt duktig på att säga sanningen på ett sådant sätt att människor uppfattar det jag säger så som jag vill att de ska uppfatta det.
Jag är ärlig och säger det oftast rakt ut när det är något eller jag får en fråga, men vill jag inte att de egentligen ska veta svaret så kan jag smita undan den på ett snyggt sätt oftast.
Mitt största problem är väl snarast att jag är helt inkapabel att ljuga.
Det inkluderar även de vita och grå lögnerna,  jag kan helt enkelt inte.
Det märks direkt på mig om jag inte talar sanning.
Därmed har jag oxå insett att det inte ens är värt att försöka eftersom jag ändå avslöjar mig direkt.

Men jag har aldrig förstått mig på de där vita lögnerna som många säger är helt ok.
Varför är de ok?
För att man inte vill såra människor?
Även de små lögnerna kan komma fram och gör det ofta och då har man helt plötsligt sårat dubbelt så mycket som man hade gjort om man inte sa som det var med en gång.

Sanningen kan vara hård, men jag uppskattar den.
Hellre en hård sanning än en mjuk lögn som sedan kommer och slår mig i ansiktet.
Ärliga, sanna och uppriktiga människor är vad jag uppskattar.
Människor som direkt ifrågasätter mig om de känner sig illa till mods av något jag sagt, för det ger mig en chans att förklara mig.
Jag behöver inte ens tycka om en människa, men är den ärlig och rättfram med mig så kan jag ändå uppskatta dem.
De ser till att jag vet vart jag har dem.
Jag vill i alla lägen veta vart jag har människor i förhållande till mig.
Ärlighet gör att jag vet vart de är.
Sedan itne sagt att rakt-på-ärligheten alltid är av godo.
Det finns alltid mer än ett sätt att säga saker på och man måste ibland tänka sig för innan man säger vad man har på tungan.
Beroende på vem man talar med och om vad dessutom såklart.
Jag är inte alltid bäst på detta, verkligen inte, men om människor då är ärliga och säger vad de känner och tänker när de hör mig så kan väldigt många misförstånd rättas till snabbt istället för att bli hiskeliga historier.
Jupp jag kommer från en småstad där lögner och skvaller är en stor del av vardagen.
Skvaller är väl ok, så länge folk är medvetna om att det bara är hörsägen som förs vidare och att det inte alltid är sanningar i det.
Jag har själv blivit föremål för skvaller och finner faktiskt ett visst nöje i det.
Så länge man är ärlig så slipper man undan nästan allt.
Det är dagens ord från mig.
Ärlighet varar längst och genom ärligheten så kan du komma undan från de värsta situationer ganska lätt.

Påväg ner till dagis imorse såg jag i en rabatt att det växer ute.
Att det är vår är inget jag inbillar mig, det växer!
Fem cm upp hade de kommit och blir troligtvis tulpaner eller påskliljor när de kommit upp helt.
Det ÄR vår.
Ett ögonblick, en växt, en känsla, av vår!
Underbar syn!

Den här månaden börjar våren!
Idag började våren.
Fåglarna kvittrar ute och det är ljust när man vaknar på morgonen.
Inte nog med att det är ljust när man vaknar, utan det är dessutom fortfarande ljust när man går hem från dagis och fortsätter vara det en stund efter att man kommit hem.
Värmen är itne här ännu, men det är ju inget konstigt i det.
Våren är ju en övergångsårstid, börjar kallt och blir sedan varmare efterhand tills det är sommar.
Helt underbart.
Våren är här!
Nu är det inte långt kvar tills det är sommar igen, sedan låter det swisch och vi är tillbaka på hösten och vinterna igen haha.
Nej, våren är faktiskt här och det är helt toppen.
Denna månaden kommer snön att försvinna och det kommer bli varmare i luften igen.
Vinterdeppigheten som så många har kommer flyga sin kos.
Solen kommer kika fram och ge lite värme.
Vi kommer få byta ut vinterjackor mot vårjackor.
Nederbörden kommer sluuta vara vit och istället kommer det regna...
Attans, måste köpa regnkappa..
Denna månaden är en bra månad när blommorna kommer kika fram och man kommer kunna se att det börjar växa.
Jodå.
Ingen idé att gnälla över vädret, vi kan inget göra åt det ändå.
Jag väljer att se våren i mitt hjärta, i mitt sinne.
Se de små tecknen.
Njuta av tiden som är nu.
För om jag hela tiden längtar efter något som finns längre fram kan jag lika gärna längta mig själv till döds.
Det är ju här och nu jag lever och jag tjänar inget på att längta bort nutiden.
Våren är här!