Oftast är jag feg och blyg.
Sällan rädd.
Tar inte onödiga risker, inte ens de små.
Rädd däremot är jag inte så ofta.
Mina rädslor..
Jag är fruktansvärt rädd för att dö.
Fruktansvärt, fruktansvärt rädd för att dö.
Inte finnas mer.
Eftersom jag inte tror på ett liv efter detta så är jag rädd för att dö.
Döden är slutet, jag får aldrig se mina nära och kära igen.
Någonsin.
Får inte se min dotter mer.
Men å andra sidan så vet jag oxå att skulle jag dö, så lär jag inte lida av det heller.
Men rädd för att dö är jag av fler orsaker än bara de rent egoistiska.
Jag är rädd oxå för att jag vill att mitt barn ska lära känna sin mamma, slippa växa upp utan mig.
Detta är min stora rädsla.
Att dö.
Är livrädd för att min dotter ska dö.
Tänker inte gå in på den rädslan, vill inte ens tänka tanken..

Sedan har jag några smårädslor oxå.
Jag är otroligt smärträdd.
Så rädd att jag aldrig vågat tatuera mig.
Hade ingen aning om hur jag skulle överleva en förlossning.
Sa att om jag överlever att föda barn, då ska jag tatuera mig.
Så har det inte blivit.
Inga tatueringar och inga piercingar.
Jag har bara hål i öronen.
Varav min mor tog de första två när jag var väldigt liten och jag inte alls minns det och sedan har jag tagit två själv.
Annars utsätter inte jag mig för risken att få ont.
Jag undviker till och med läkare i största möjliga mån för att jag vet att hur ont jag än har innan, så lär jag få ondare när jag väl är där.
Gick omkring med en kollapsad lunga i över en månad för att första läkaren sa att det inte var nå fel på mig, trots att jag redan då hade dragit mig för att gå dit i över en vecka.
En månad senare kunde jag bara ytandas..
Tre eller fyra dygn gick jag omkring och ytandades endast, läskigt värre.
Men vågade inte gå till läkaren innan en vän till min mor tvingade mig.
Då hade jag bara en fungerande lunga och fick fint gå omkring med en ventil i bröstkorgen i undefär en månad..
Hatar läkare, är rädd för dem och de orsakar mycket smärta.

Jag är mörkrädd.
Jag är rädd för mig själv ibland..