Andras barn är intressant som ämne.
För de som känner mig kommer inte detta som en nyhet men för vissa av er kan det göra det.
Jag tycker inte om barn.
Barn, generellt, tycker jag faktiskt riktigt, riktigt illa om.
Men så ibland när jag ser andras barn, när Tiili inte är med, så svämmar mitt hjärta över av den fantastiska känslan av att jag har ett eget barn. Ett eget barn som jag har skapat, som är en del av mig!
Det stora och fantastiska i att ha lyckats skapa ett barn.
Min bästa prestation någonsin.
Vissa barn tycker jag är riktigt söta faktiskt.

Men så möter jag barn som idag på bussen när jag och Lillan skulle hem.
Barn som jag bara vill strypa, föräldrar som jag vill strypa (bildligt talat).
Vad är det som gör att vissa struntar i att uppfostra sina barn?
Jag kan för mitt liv inte förstå det..
En flicka som satt i sin vagn (varför hon nu gjorde det då hon var såpass stor att hon mycket väl orkar gå på sina egna ben längre sträckor) satt och terroriserade min flicka hela vägen, störiga ljud och vift med någon lapp mot henne.
Jag vart så sjukt arg.
Men för en gångs skull höll jag tyst och pratade med Tiili istället.
Annars hade jag nog gjort mig osams med mamman, riktigt osams, för orden som låg på min tunga var långt ifrån PK eller alls särskillt vackra.
Jag vägrar dock visa för mitt barn ett sådant beteende från min sida.
Men en extremt hatisk blick fick både barn och mamman.
Då först försökte hon få sin dotter att sluta.
Men det verkade dessvärre som om det barnet hade sin mor i sitt våld.
Stackars dumma föräldrar som är rädda för att ta vissa fighter med sina barn.
Stackars barn som inte får lära sig ett uppförande som de själva tjänar på i längden.
Det dåliga med mig är att jag snabbt tycker illa om både barn och föräldrar i dessa lägen, trots att jag är medveten om att barnet inte gjort så mycket för att bli som det blivit, upp till en viss ålder iaf.

Idag blev jag med andra ord starkt påmind om varför jag avskyr barn.
Äckliga små monster!

Dock ska ni alla veta att jag gör stor skillnad på barn och barn.
Barn jag känner, eller "mina barn" som jag brukar säga, de älskar jag.
Finns inte mycket jag inte skulle göra för dem.
Men det är oxå mina barn.
De är inte bortskämda på dåliga sätt och de får inte bete sig hur som helst.

För de som undrar så är detta oxå huvudorsaken till varför jag pluggar till lärare mot Gymnasiet.
De är inte barn längre, de är tonåringar eller vuxna.
De är i en rolig ålder och kan i de flesta fall förstå vad man säger till dem.

Andras barn..
Hmpf!