Jag kan verkligen inte förstå hur människor kan prata så mycket dumt.
Det jag inte kan förstå ännu lite mer är hur de kan tro att folk skulle tycka att DE är de som är vettiga.
Om nu någon kilar omkring och påstår att jag missköter mitt barn eller till och med slår henne så är det väl den personen som påstår sig ha sett det men inte anmäler mig som borde skjutas på plats tillsammans med mig om det nu hade stämt.
Hur kan de tro att någon lyssnar på dem och tror på dem när de inte isf anmäler mig för det?
Dessvärre finns det ju gott och dumma jävlar i världen som tror på allt och dessutom verkar tycka att de tär helt ok att bara stå som vittne till att sådant sker och inte ens orka lyfta telefonen och ringa sociala för att göra en anmälan.
JAg undrar på riktigt vad det är för fel på folk.
Är det dessa barn som faktiskt blev misshandlade av sina föräldrar och därmed förlorat vad som är rätt och fel?
Eller vad är det.
Något stämmer ju inte med dem och jag undrar vad!
VAd har dessa stackare råkat ut för som gör att de tappat så mycket hjärnkapacitet att de antingen sprider rykten som inte stämmer eller gör dem så dumma att de tror på allt de hör och sedan ändå inget gör.
Tänk på barnen för i helvete!
Stå inte där som de dumma jävlar ni så uppenbart är utan bevisa istället att ni har något kvar däruppe och kan stå upp för de barn som ni misstänker kan misskötas på något vis och Anmäl!
Gör det för barnens skull.
Helre 50 felanmälningar än 1 anmälning som borde gjorts, men aldrig gjordes...

Dumma satar.
Hitta något vettigare att prata om eller anmäl mig om ni nu tror att mitt barn far illa.
Tänk på barnen för guds skull!

...Eller?

Jag är en människa med ganska starka åsikter vilke de som känner mig vet om.
Efter det förra inlägget så fick jag en komentar av Gubbfan gällande detta med abort = mord.
Jag kom då på att jag nog aldrig berättat om mina abortåsikter på bloggen..

Så här kommer det då.

Ja, jag anser att abort är mord.
Men när jag säger denna mening så får ni inte glömma att jag är en människa som är för dödsstraff.
Inte i den formen dödsstraff utövas idag, men likväl för det.
Kan ta upp detta ämnet senare igen, men detta är relevant att veta för att jag ska kunna förklara mig.

Jag anser att abort är mord för det ÄR ju faktiskt början på en människa, inte en liten gallsten som man tar bort som bara är av ondo.
Det där lilla lilla som växer i en sådan rasande fart på insidan.
Det är en människa, inte bar något som kom dit av sig självt.
Kvinnan har själv missat något någonstans (och killen såklart) som gjort att hon blivit gravid.
Då får de stå sitt kast oxå.
Om de inte är mogna att ta hand om ett barn så går det att adoptera bort barnet.
Finns många där ute som inte kan få egna som skulle bli överlyckliga för någon annans "misstag" eller "olycka".

Om jag hade lyssnat på vad så många andra sa när jag först fick veta att jag var gravid så hade min Lilla Sprattlare aldrig funnits..
Är det inte en grotesk tanke?!
Att jag hade kunnat välja bort hennes liv utan att det på något sätt skulle ses som en grotesk handling?!
Ni som är emot dödstraff (vilket jag av erfarenhet vet att de allra flesta är) hur kan ni någonsin tycka att det är ok att avluta en annan persons liv när denna person dessutom är så oskyldig den bara kan bli?
Som inte ens har bett om att få finnas till där?

Men när någon blivit våldtagen då undrar ni då.
Ja när någon blivit våldtagen så ställs det två liv mot varandra.
Hur man väljer, ja..
Vad gör man, jo man väljer offrets psyke först, annars kanse man förlorar två liv istället för ett.
Detta är tyvärr ändå.
Men förståeligt.

Sedan finns det en till kategori som jag kommer på på rak arm nu.
Det är de barn som efter undersökning visats ha grava fel som skulle göra livskvalitén mycket sämre och barn som inte skulle klara sig på utsidan iaf.
Dessa tycker jag det är ok att avsluta för i tid.
För ja, jag är för dödshjälp oxå.

Nu är inte detta inlägg så utförligt in i mina tankar som det blir om man sitter i en diskussion med mig och jag räknar med att kunna få många reaktioner på detta även om de inte skrivs som kommentarer..
Och jag tar gärna en långdragen diskussion, men då får den vara på en bra nivå och inte på sandlådenivå vilket det ofta blir när folk inte har mer att säga.

Jag anser att abort är mord, det gör jag.
Men det finns oxå särskillda tillfällen när jag anser att mord är vettigt.
Jag är abort motståndare och det kommer jag alltid att vara.
Detta är inget nytt som kom efter att jag hade fått barn heller, utan fanns redan innan.
Det är därför Sprattlarn lever idag..

Visste ni föresten att det är helt ok enligt svensk lag att göra abort ända till vecka 17+6?
Jag kände Sprattlarn sparka i min mage i vecka 14+0.
När jag gjorde mitt rutin ultraljud så hade jag fortfarande lov att göra en abort helt utan några som helst grunder..
Sedan får man göra abort flera veckor till om man har någon orsak att vilja göra det.
Vilket går att ljuga ihop..
Sverige har groteska abortlagar..


Tiili i vecka 17+0.
En nära nog färdig människa som bara behöver växa till sig lite...

Jag får ofta höra att andras bebisar pratar.
De som är jämngamla med Sprattlarn.
När jag får höra det så blir jag undrande och funderar en liten stund på om hon ska vara lite senare med talet än de andra (och då utveckla något annat sålänge).
Iaf tills jag hör det såkallade talet.
Det är upprepning av ord som de inte förstår innebörden av.
Som en papegoja, den talar, men den pratar inte.
Jag har oxå funderat över om detta är tal, när det kommer ett ord ut barnets mun så blir det väl inte tal bara för att det är ett ord väl?
För i såfall så talade Sprattlarn när hon var ca 3 månader och jag hörde henne säga "åherregud".
Visst var det det hon sa, men inte medvetet på så vis att hon förstod vad det var hon sa.
Likadant är talet nu.
Hon kan säga mamma och titta bla.
Men jag räknar det inte som tala då hon inte tittar på mig när hon säger "mamama", det är bara babbel.
Som allt annat som kommer ur hennes mun just nu.
Hon härmar mig när jag säger "titta", men hon vet ju inte vad det betyder, så jag kan helt enkelt inte räkna det som att hon talar.
Detta gör oxå att när någon säger att deras barn talar så frågar jag med en gång om barnet förstår vad det är det säger.
Svaret blir oftast "nej, men hon/han pratar".
Andra räknar det som tal och prat och ser det där mamam som första ordet även om barnet inte tittar på just mamma när ordet kommer över dess läppar.
Jag personligen kommer vänta med att säga att hon sagt sitt första ord tills jag ser att hon förstår vad det är hon säger.
Till exempel så måste hon titta på mig och säga mamam, innan jag kan räkna det som att hon kallar mig för mamma. och säger det för att påkalla min uppmärksamhet.
Annars är mitt barn väldigt bra på att babbla, hon gör det mest hela tiden hehe.
Om jag skulle räkna hennes babbel som tal bara för att hon upprepar eller råkar säga vissa ord så får jag säga att hon är väldigt tidig i utvecklingen iom att hon sa åherregud redan när hon var tre månader.
Vilket är väldigt orealistiskt
Det är inte bara ett ord utan flera sammansatta ord, det ni!
Sjukt tidig i utvecklingen är hon.
;P

Det ska tilläggas att detta är så jag ser på saken och självklart ser vi allt på olika sätt, så ta inte illa vid er utan se det som det är bara, olika synvinklar på samma sak.

Tro, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

Öppnade ögonen idag och vad ser jag?
Jo, det snöar ännu mer!
Jag grinar iofs inte.
Jag föredrar snö framför regna och slask på vintern.
Jag vägrar gråta (bara symboliskt) för att det snöar.
Jag har i många år svurit över att de riktiga vintrarna försvunnit.
Nu är de tillbaka, iaf för i år, då tänker jag inte svära över det!
Fortsätter det såhär kommande vintrar så är det toppen, för då innebär det att min Dotter kommer få uppleva underbara vintrar i sin barndom.
Det tycker jag att alla barn ska få uppleva.
Bygga iglos och fort, ha snöbollskrig, göra snöänglar och sedan bli inropade av mamma för att äta bullar och dricka varm choklad!
Det är äkta vinter det!
Så vill jag att Sprattlarns vintrar ska vara.
Så jo, jag tänker vara glad för snön ända fram till slutet av februai iaf.
Hoppas ni försöker tänka positiva tankar om vädret oxå!
Det finns ju faktiskt alltid något bra med det dåliga och något ont med det goda.
Njut av vädret hörrni.
Gå ut och gör en snöängel vet ja!

Det nya året har kommit.
Nu är det här.
Folk babblar alltid på om att det är ut med det gamla och in med det nya.
Att man har chans till en nystart, att börja om, göra rätt.
Ja ni vet, gör om, gör rätt.
Det är rent skitsnack.
Jag kan inte säga er hur trött jag är på det där.
Varje dag man lever har man möjlighet att fixa.
Om man vill sluta röka så avlägg inte ett nyårslöfte.
För varför ska man göra det?
Det gör det varken lättare eller svårare att sluta!
Samma sak med att börja träna.
Dessa är de två vanligaste nyårslöftena, det kan jag nästan sätta min högra hand på (och jag är högerhänt).
Varför först vänta in nyår, för att då avlägga ett löfte som troligtvis inte kommer hållas ändå!?
Skit i det där.
Gör det du vill med dig och ditt liv den dagen du vill göra det.
Den dagen du kommer på tanken!
Det är inget nytt som sker när året skiftar.
Det finns andra kalendrar än våra och då är inte nyår denna natt.
Vilket därmed omkullkastar allt som sägs om in med det nya.
För det kanske inte ens är nytt ännu!
Vem kan säga vad som är rätt.
Varje dag däremot är ny!
Ta vara på de istället för att hänga upp er på en siffra på en dag som säger att det byts år.
Se istället nyår för vad det verkligen är!
Det är inte början på något nytt, eller ett avslut på det gamla.
Det är en anledning att få festa till det lite.
Detta är den enda orsaken till varför Nyår har blivit en så stor grej.

Själv festades det hela till med god mat på kvällen.
Räkröra på smörgås till förrätt.
Oxfilé med potatisgratäng och sås till huvudrätt.
Och till efterrätt så åt jag och min far färska räkor precis som de är.
Detta är vad nyår är.
Dessutom tittade vi på två Harry Potter filmer.

Tänk gärna tillbaka på det gamla året och se de sorgsna delarna och se det som finns att glädja sig åt med det gångna året.
Det är bra.
Det kan hjälpa till att förstärka minnen.
Jag tror att varje gång man tänker på ett minne så blir minnet lite starkare och det är lättare att minnas det i många, många år.
Men sluta tro att nyår är tiden för förändring.
Varje dag är tid för förändring!
Om du vill bli snällare, smalare eller icke-rökare spelar ingen roll.
Bli det den dagen du kommer på att du vill bli det, vänta inte på en speciell dag, för den kommer aldrig.
Eller som jag en gång läste:
Räds ej imorgon, ty det är alltid idag.
Fast man kanske får byta ut "räds" mot "vänta".

Dock finns det en sak som är viktig för mig på nyår!
Det är detta:

En kråka "badade" i snön på taket, på huset mittemot mitt, i solen.
Det såg härligt ut.
Det var en trevlig syn.

Någon som har middagstips till mig?
Måste ju äta något.
Men fantasin tryter såklart..

Varför är det så svårt för vissa människor att hålla sina löften och vara ärliga!?
Vad är det som gör att vissa människor känner att de måste gå runt och småljuga hela tiden.
Bryta de få löften de avger?
Vad är det dessa människor saknar?
Självkännedom?
Självrespekt?
Självkänsla?
Självförtroende?
Eller har de helt enkelt inte fått lära sig att det är fel att ljuga och att inget bra kommer av lögner..?
Jag fick iaf lära mig det när jag var liten och har hela mitt liv levt efter det gamla talessättet "Ärlighet varar längst".
Och vet ni vad?!
Det varar faktiskt längst.
Det har aldrig slagit fel.
Om man inte lärde sig detta som barn så kanske det är dags att göra det när man är vuxen.
Dags att ta ansvar för sig själv, vad man säger och vad man gör.
Det är dags att växa upp när man ändå nått vuxen ålder!

Älsakade lilla mamma.
Jag älskar dig och hoppas att du mår bättre snart.
Det gör mig så ont att se dig må dåligt och inget kunna göra.
Jag älskar dig!
Säg bara till om jag kan göra någonting alls för dig!!
Älskade lilla mamma!

Funderar på om jag ska ställa mig och stryka gardinerna till vardagsrumet och byta dem.
Men helt ärligt så känner jag inte för det..
Måste ju fixa mat oxå som jag inte hunnit äta ännu.
Så ja, när valet står mellan nya gardiner eller mat, så antar jag att jag får välja mat..

Distansstudier dras det ner på överallt.
Detta trots att fler och fler söker sig till högskolan.
Jag vill inte flytta.
Men vad har jag för annat val när det inte finns distansstudier!?
Ska jag verkligen bli tvingad att flytta ifrån allt och alla som jag känner mig nära!?
Allt och alla som betyder något för mig..
Allt bara för att staten, komunerna, ja samhället inte kan erbjuda mig en möjlighet till jobb eller studier där jag är född och uppfostrad!
Där jag vill leva, där jag känner mig trygg, där jag har mitt skyddsnät...
Jag känner mig lurad.
Jag vill inte lämna allt som innebär en trygghet inte bara för mig, utan även för Tiili.
Ska hon behöva växa upp utan sina närmsta släktingar, sin familj?
Bara ha mig som sin enda trygghet!?
Det känns inte rättvist.
Det känns inte rättvist alls.
Jag vill inte flytta...
Det handlar inte så mycket om rädsla som det handlar om att jag VILL bo och leva här!
Detta är mitt hem.
Detta är platsen jag växt upp på.
Jag ill att min dotter ska växa upp här!
Det är här jag har allt.
Allt utom möjligheter till ett jobb eller en utbildning.
Det känns inte rättvist...
Jag vill inte...

Verkar som om jag blir tvungen att kika mig om efter boende på annan ort...
Det finns inga utbildningar här och inte heller möjligheter till det.
Men ska jag våga det?
Utanför andra rondellen och jag är en rymmare nästan ju.
Överlever jag på annan ort?
Utan de jag håller kära och nära?
Finns ju inget här för mig.
Det finns inga jobb i denna komunen, det finns inga utbildningar.
Så jag måste bort härifrån om jag någonsin vill bo här igen.
Måste ha en utbildning för att kunna flytta hem igen eftersom de enda jobb som finns kräver utbildning.
Ska jag bli tvungen att flytta...
Kommer jag trivas?
Fy..
Måste sluta tänka så jag slipper panik..

Ibland måste man ändra sina tankar.
Sin tankegång för att kunna vara nöjd.
När man har svårt för att acceptera läget, svårt för att förstå.
Då är det sitt eget sätt att tänka på som man måste kika lite närmre på.
Tänker man på rätt sätt?
Tänker man på saken från den bra vinkeln eller den dåliga.
Har man fastnat?
Jag tror att man ibland inte behöver gå längre än till sitt eget tankesätt för att hitta kärnan i problemet.
För om man hittar rätt sätt att tänka på, så hittar man automatiskt ett sätt att acceptera och förstå.
Ibland måste man ändra på sitt tankemönster.
Tänk på det!