Jag mår inte riktigt bra..
Ångesten kryper längst med min ryggrad.
Paniken smyger bakom ögonen.
Det känns inte bra.
Jag vill inte ha nytt.

Jag är rädd..
På riktigt rädd..

Jag vill inte ha nya vänner eller nya bekantskaper.
Jag vill inte ha ny lägenhet.
Jag vill inte bo i ny stad.

Jag akn aldrig förklara hur jobbigt detta är för mig.
Ni kan aldrig förstå, självklart kan ni inte det, för ni är inte jag..

Jag gråter, och jag kommer gråta mycket..
De flesta märker inte rädslan, stressen, ångesten, paniken och tröttheten som är jag just nu.
har man lärt sig dölja allt sånt halva livet blir man bra på det.
Men det kryper fram för de som känner mig och träffar mig.
Mamma råkade ut för monstret för några dagar sedan.
Matte den stackaren möter det varje dag.
Jag är inte ens trevlig längre...
Dessvärre kan jag inte riktigt kontrollera det.
Jag försöker verkligen, jag är otrevlig och svär över mig själv på samma gång.
Stackars Matte, det är tur att han har sånt överseende med mig som han har.
Tack för det Matte!

Otrygghetskänslan är det värsta.
Det känns som om jag tappar fotfästet, som om jag kommer bli tvungen att förändras.
Jag vet inte om jag vill förändras.

Kommer jag klara mig utan de vänner som står mig nära?
Som hjälper mig när jag inte egentligen orkar mer?
Kommer jag klara att vara helt ensam?
Fixar jag att helt ensam ta allt som kommer med att vara just ensam med Tiili.
Tvätten, handlingen...

Jag är ledsen..
Jag mår inte bra.
Ångesten och paniken lurar i hörnen och jag vet inte hur jag ska göra mig kvitt dem.

Det är denna sida som aldrig visas för andra..
Men ni kan få den i text..
Jag känner mig väldigt liten och sårbar nu.
Självförtroendet och självkänslan är nere i skosulorna i garderoben nu..
Jag gråter och är just... Rädd...