Om mig.
Vad finns det att skriva om mig egentligen?
Inget och massor.
Jag heter Joanne Brorsson.
Läser till Lärare i Svenska och Samhäll mot gymnasiet på Högskolan Väst och har precis blivit klar med första terminen.
Jag har 5 år kvar innan jag tar examen.
Jag är ensamstående mamma på heltid till min ljuvliga dotter Tiili.
Om ca två månader blir jag 26 år gammal.
Men vänta nu.. Vad säger det där om mig egentligen?
Inte så mycket, det säger inget om mina värderingar, mina funderingar, mina känslor, min dubbelmoral eller allt det där andra som faktiskt är JAG.
Så vem är jag då?
Det blir ett långt inlägg om jag ska berätta allt om mig men några delar ska jag ju kunna berätta iaf.

Jag kan berätta hur mycket mina vänner betyder för mig och att jag har fler vänner än kompisar.
Mina vänner och jag umgås nästan aldrig. Umgås vi ofta så tröttnar vi på varandra - och säger det.
Vi kan bråka, vi kan tala illa om varandra och vi älskar varandra.
Vi är alltid ärliga mot varandra.
Det där med ärlighet är min grej.
Ärlighet värderar jag högre än något annat på denna jorden.
Jag ljuger aldrig - Aldrig!
Jodå, det är sant och än idag har ingen kommit på mig med en lögn vilket skulle vara enda sättet att bevisa motsatsen.
Jag kan bli imponerad av människor jag ogillar om de gör något jag tycker är beundransvärt.
Jag är ofta rädd för att jag ska vara en aning känslokall som människa...
Andra oroar sig oxå för det ibland.

Jag har mycket tålamod och är stresstolerant över snittet.
Bra simultankapacitet påstås det oxå.
Det är dock egenskaper som jag själv inte märker av, men jag har testats för just de sakerna och tydligen är det så.
Jag älskar att diskutera med någon som ligger på ungefär samma nivå som jag eller lite över mig. Det är stimulerande. Jag har åsikter om nästan allt.

Min dator står på under nästan hela min vakna tid för att jag ska kunna ha musik på. Det är alltid musik på här hemma, ändå kan jag inte namnge en enda favoritlåt.
Jag är nästan aldrig sjuk, men just nu är vi båda sjuka här hemma.

Jag pratar med mig själv - Konstant.
24/7.
Det är aldrig tyst.
Ibland är det högt, ofta i mitt huvud.
Jag skäller på mig själv högt, med hela mitt namn.
Jag nyser sällan, istället låtsasnyser jag - för att slippa nysa, det tar bort nysreflexen och en av mina vänner hörde mig nysa för första gången när vi hade känt varandra i över tre år.
Jag vet inte alltid vad jag tycker eller känner - Men jag har åsikter om allt om jag blir tilllfrågad.
Jag svarar snabbt och är alltid noga med att verkligen ha rätt om jag säger mig vara säker på min sak.
Varför jag sällan har fel när jag väl säger något med säkerhet.

Min familj står ut med mig - På sin höjd.
Jag älskar min familj och mina vänner, de är halva min värld.
Men jag tycker inte alltid om dem, långt ifrån alltid.
Den andra halvan av min värld är jag själv.
Jag står mig själv närmst.

Jag trivs i mitt eget sällskap och behöver mycket egentid, men jag är översocial och vill ha folk runt mig ofta, nästan alltid.
Skolan är mitt liv, skolan och mitt barn.
Det är min vardag. Att få ihop skola och barn.

Jag äter nästan aldrig.
Jag äter ungefär var tredje dag.
Då äter jag en bulle eller något annat onyttigt med mycket fett och socker i.
Min egen teori om hur man kan hålla en vikt där man vill ha den och det fungerar för mig.
Nej jag blir inte sjuk av det - istället är jag en av de friskaste människor jag mött.
Idag åt jag på skolan.
Ibland äter jag oftare, men trivs bra med mina matvanor.
Jag dricker kolossala mängder mjölk och lyckas samtidigt ha ett väldigt högt järnvärde, vilket borde vara en omöjlighet.

Jag är en mycket svår människa att leva med.
Envis, bestämd, bekräftelsemissbrukare, jätteglad, när jag blir arg blir jag riktigt arg.
Oftast är jag inte långsint, men det händer.
Jag har kraftig prestationsångest - Kraftig!
Jag tycker illa om mig själv och jag älskar mig själv.
Jag tycker att jag är en svag jävel som bara borde gå och gräva ner mig eftersom jag inte gör någonting rätt iaf och egentligen inte är någon bra människa.
Jag tycker att jag är starkast på jorden och att jag utan problem kan lösa de flesta bekymmer snabbt och effektivt.

Jag gråter för mina näras skull och undrar ibland om tårarna är äkta eller om jag bara inbillar mig det.
Att gråta är att vara svag, men bara om det är mina tårar som fälls.
Andras tårar är tecken på styrka.
Jag är bra på att trycka ner mig själv - Riktigt bra på det.
Men jag vet att jag är en trofast människa, en av de mest trofasta som finns.
Och blir alltid lika ledsen när jag upptäcker att andra inte är det.
Mina vänner ringer mig mitt i natten om de behöver det, jag vill att de ska göra det.
För att skratta, för att gråta, för att prata.
Jag ringer inte mina vänner utan att kolla så att det är ok innan, jag vill inte störa eller vara ivägen för dem.

Jag tycker om att läsa Anna Gavaldas böcker.
De får mig att känna mig lite mer normal, lite mindre underlig.
Lite mer.. Ja.

Jag flyr, när ingen ser mig.
Jag stannar och slåss, jag chansar, jag vågar - När ingen ser mig.

Jag tror.. Att jag känner mer än de flesta..
Därför stänger jag in allt. Det gör för ont, för ont att känna för mycket.
Att känna gör ont.
Så jag brukar undvika det.

Ibland muckar jag gräl, mot bättre vetande.
Jag har hotat lärare för att få rättvis bedömning.
Och lyckats.

Jag är glad och jag älskar livet.
Jag skrattar.
Jag ler.
Jag tar mig igenom.
Allt löser sig - på ett eller annat sätt.
Annars hade vi inte stått här idag!