Ett ögonblick är inte långa stunden..
Men ett ögonblick kan räcka för att skapa en lång fundering.
När jag satt på bussen hem från skolan idag och bussen kom in i Uddevalla stad så tittade jag mot rondellen och tänkte för ett ögonblick "Hem ljuva hem?".
Frågade mig själv om det verkligen är hemma.
Denna miserabla stad..
Är detta hemma och är det så ljuvt?
Tycker jag ens om att bo här egentligen?
Det jag såg utanför rutan det där ögonblicket gav mig en underlig känsla.
Av att komma hem, undra vad som är hem, om jag alls gillar att kalla detta hem.
Nu syftar jag inte på mitt boende utan just staden.
Mitt boende tänker jag faktiskt inte över alls, det är där mina saker står liksom.
Och jag gillar ju mina saker.
När jag ser detta höghuset så känns det inte som hemma.
Det känns ogästvänligt, hela staden känns ogästvänlig.
Den känns inte hemma!
Kommer jag någonsin vänja mig vid att detta ÄR hemma och kommer så att vara i några år framöver?
Jag vet inte.
Har gått 8 månader sedan jag flyttade hit nu och om det inte känns hemma efter den tiden så vet jag inte om det någonsin kommer göra det.
Jag saknar mitt umgänge, mina vänner, spontana besök.
Gångavståndet överallt.
Saknar inte blåsten.
Avskyr regnet här.
Jag kommer nog känna mig rätt så kluven under några år gällande detta.
Jag gillar min vardag här, skolan, Lillans dagis, det som tar mest tid.
Den delen av mitt liv är bättre än vad det var i Lysekil.
Men jösses vad jag saknar mina vänner...
Att ha ett umgänge i samma stad som man bor.
Om det inte vore för skolan så hade jag känt mig ensammast i världen.
Hur ska jag överleva sommaren!?