Har haft en fantastiskt mycket bättre dag idag än igår.
Igår kväll var det dags för styrelsemöte på dagis som dessvärre alltid drar ut på tiden något fruktansvärt vilket i allmänhet får mig på sämre humör dessutom. Min hjärna orkar inte koncentrera sig mycket mer än en timme om jag inte får en paus.
Finaste Maria hade Sprattlis undertiden, tusen tack till henne!
Så efter att jag hämtat Lillan så tog vi oss hem till Mikael.
Fruktansvärt skönt  att vara hos honom.
Det är skänt att få vara med honom efter en skitdag, han får mig att glömma det dåliga och njuta av nuet mer.

Idag har klasskompisar varit här och pluggat.
Räkor har det förtärts och vin på kvällen dessutom.
Varit en fin dag med människor jag tycker så väldigt mycket om!
Peter blir kvar över natten eftersom han "lurats" i vin under kvällen hehe.
Inte värt att sätta honom på en buss mitt i natten när han bor ute i skogen haha.
Så mer plugga är det som gäller imorgon även om man har noll motivation när man inte ens vet om man ska få läsa kursen egentligen eller inte...

Är glad för min bra dag efter min så dåliga dag igår!

Jag är fruktansvärt bitter..
Kom till skolan på glatt humör som raserades snabbt..
Det var underbart att få se mina underbara klasskamrater igen.
Men nu hänger tydligen hela min fortsatta utbildning på hurevida jag klarade omtentamen eller inte.
Förr har skolan alltid sagt att de tär lugnt att hamna back med ett enda moment så, för att de kan se till att räkna övriga poäng på en kurs, men tydligen var inte fallet så i just denna kursen.
En kurs där halva klassen gick och fick underkänt på tentan.
Så alla vi som precis fått göra omtentamen är livrädda nu.
Känns just fint när jag inte alls tycker att det gick bra för mig att skriva hur mycket jag än hade pluggat innan.

Att det är tusen saker att göra med pappas dödsbo får mig på om möjligt ännu sämre humör.
Det känns inte rätt att stå där, vi syskon gör allt jobbet men kommer troligtvis inte få ut något alls för mödan sas.
Visst jag vet att det inte låter bra att tänka på pengar i detta läget, men det är trots allt det enda som finns kvar av min pappa.
Speciellt med vetskapen att pappa ville att nära nog allt skulle gå till oss barn i första hand.
Men vad gör man när man inte kan hitta de så viktiga papprena..?
Förlusten av pappa är en förlust av min trygghet.
En trygghet jag aldrig kommer få tillbaka.
Hans enda sätt att finnas där för oss efter sin bortgång var att skriva papper på att vi skulle ärva i första hand.
Men vad hjälpte det när papprena inte går att finna?
Jag vill ha min pappa!
Ge mig min pappa!
Det känns ärligt talat skit att inte min pappa finns mer.
Han var min trygghet när det krisade.
Han lagade middag till hela familjen.
Hur splittrade vi än varit och är så har vi alltid kunnat samlas i hans kök för att äta middag tillsammans.
Nu finns inte det där kvar.
Jag vill inte sälja huset, för det var pappas hus, det har alltid varit "vårt".
Jag vill att det ska fortsätta vara pappas hus, vill fortfarande ha en anledning att åka in på den vägen.
Skitgubbe att gå och dö ifrån oss!
Det är inte ok.
Jag behöver fortfarande min pappa...

Annars har jag fått pluggat idag.
Erika kom upp och kikade på textanalys med mig.
Känner mig liite säkrare idag.
Känns som att jag kanske kan ha en chans att klara min omtenta trots allt.
Men man ska inte bli övermodig heller.
Så imorgon är det fortfarande plugg som gäller.
På fredag är det dags.
Måtte jag klara detta!

Drömde att min pappa dog.
Jag var helt förkrossad.
Vaknade på morgonen och mindes min dröm och tänkte lättat att "det var bara en dröm, tack o lov!"
Hann knappt tänka det innan jag kom på att det faktiskt inte bara var en dröm..
Verkligheten börjar kanske knappa in på mig..
Skit oxå!

Verkar som om jag blir ensam inatt.
Sovit bredvid Mikael så många nätter nu att jag inte minns sist jag sov ensam.
Jag har ingen lust.
Det känns så sjukt tomt utan honom.
Det borde det inte göra när vi ändå ses såpass ofta om vi gör.
Tänker att jag kanske borde uppskatta egentiden mer än vad jag gör.
Men får väl tröstäta lite godis och lägga mig tidigt istället haha.

Ska snart dra mig mot sängen.
Har noll lust att lägga mig att sova ensam.
Vill ju ha Mikaels trygga rygg att krypa intill.
Känna honom nära, känna hur han luktar.
Vill inte sova utan honom.
Men visst är det sunt och bra att vara ifrån varandra.
Det är oxå orsaken till att vi inte alltid sover ihop.

Vet inte riktigt varför jag skriver och berättar detta.
Men ja, jag saknar honom och kände att jag behövde skriva av mig lite.
Så kanske det går lite lättare att somna sedan.
Hoppas ni alla sover gott eller kommer att sova gott om ni är nattsuddare.

Det känns som om jag är fel.
Gör fel.
Känner fel.
Jag känner mig kall..
Min pappas bortgång har inte påverkat mig så mycket.
Jag känner mer sorg över min brist på sorg.
Jag funderar på om det är något fel på mig, eller om det helt enkelt är så att det inte gått in ännu.
Korta stunder inser jag vad som faktiskt har hänt.
Det är inte bara ett hus som ska säljas och massa annat.. Det ä Pappas..
Det ska bort för att pappa inte finns mer..
De korta stunder som jag inser detta så rasar världen.
Jag slår bort tankarna, sysselsätter mig med annat.
Jag är arg på honom, trots att han själv inte gjort något för att förtjäna det.
Det känns som om jag gör detta fel, känner fel, att jag är fel.
Ikväll ska jag åka med syster in till Brastad.
Det är meningen att jag ska sova i pappas hus.
Jag vill inte, jag vill inte vara där.
Vill inte komma inärheten av huset.
Men jag kan inte lämna allt jobb åt de andra.
Så jag måste.
Jag vet inte om jag klarar av att gå omkring bland pappas saker, se det han gjort med huset, lagt tid på.
Vill inte se hans kläder, hans stol...
Jag vill fortsätta fly, slippa undan.
Låtsas som om inget har hänt.
Jag är inte bra på att känna.
Allt blir bara fel, min hjärna slutar fungera och allt blir nattsvart...
Det är inte ok...

Idag åkte jag och syster in till torp och kikade efter kläder att ha på pappas begravning.
Vi hittade faktiskt en fin klänning var.
Svart blev det även om det inte alls är sagt att vi måste vara svartklädda.
Blir nog bra.
Det känns som att allt tar sådan fruktansvärt lång tid.
När ska min pappa få komma i jorden?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill få undan allt detta snabbt.
Få min älskade papa i jord och bli klara med allt runt omkring.
Så att man kan få en chans att sätta sig ner och bara känna.
Låta det sjunka in..
Jag tror inte jag förstått vad som skett ännu...
Oftast sysselsätter jag mig med så mycket som möjligt och har så mycket folk runt mig som möjligt för att helt slippa tänka. Men så när jag blir ensam.. Då kommer det ju. Tomhet ena stunden, ledsen andra och arg..
Så arg jag är på min pappa!
Han skulle ju leva tills han blev hundra!
Det var ingen stress att träffas så ofta eftersom han alltid skulle finnas. Vi visste ju vart vi hade varandra och att vi aldrig var längre än ett telefonsamtal bort.
Nu är han inte det längre.
Jag är så arg på honom.
Han skulle ju få se sina barnbarn växa upp.
Gå i pension och köpa sig sina hönor och sin bordercollie.
Vara lycklig med sin fru..
Så förstördes allt..

Trodde att jag äntligen skulle få sova inatt.
Mikael kom upp, större trygghet finns inte.
Men icke.
Istället fick vi ett barn som skrikit...
Hela natten.
Hur hon orkar vet jag inte.
För jag gör det inte..
Borde inte ett barn somna av ren utmattning?
Vi var uppe klockan 06.00 igår morse.
Hon sov en timme på dagen.
Hon sov en timme eller så igår kväll när jag duschade.
Sedan började hon vakna hela tiden.
Hela tiden och när vi tyckte att det var dags att försöka sova så var det helt kört.
Hon brukar ju ändå somna in ordentligt när jag väl går och lägger mig.
Jag är helt slut.
Slut.
Min mamma kommer in och hämtar Lillan.
Så jag får sova.
Om det ens är möjligt att sova nu..
Min fantastiska mamma.

Natten till idag var sömn inte något att ha.
Tog lång tid innan jag väl somnade.
Otryggheten och ensamheten.
Jag somnade faktiskt.
Trots tiden det tog.
Men sömnen var inte behaglig på något sätt.
Kallsvettades och vaknade hela tiden.

Inatt är fantastiska Maria här.
Vad hade jag gjort utan henne?
Utan alla mina vänner?
Jag slipper vara hemma ensam, jag slipper sova ensam denna natten.
Tack för det!

Första natten jag ska sova ensam.
Sova utan armar runt mig.
Jag vet att jag måste kunna sova ensam, så det är väl dags nu..
Men jag är rädd.
Rädd för mina tankar.
Rädd för mina drömmar.
Rädd för ensamheten.
Mitt mående går i botten när jag är ensam.
Tiili är självklart här.
Men hon är ännu för liten för att.. Finnas där.
Det finns inga murar mellan mig och henne.
Jag behöver mina murar.
Utan dem är jag för sårbar.
Jag visar inte vad jag känner för människor om jag kan undvika det.
Om jag kan undvika att visa vad jag känner så kan jag oxå stänga av känslorna.
Slippa känna.
Människor är tanklösa varelser.
Och dessvärre är de inte tankeläsare.
Jag önskar ibland att jag kunde släppa in folk mer.
Låta dem se innanför murarna.
Men jag vill ju inte ens själv se det som finns innanför.
Varför skulle någon annan vilja se det då.
Och vem blir lyckligare av att de rivs?

Jag vill inte vara ensam..
Låt mig slippa se vad som finns på insidan.

Joho då.
Jag har rymt hemifrån.
Nu är jag iofs hemma igen, men det har varit skönt!
Pascal kom i tisdags för att vara med Sprattlis ett par dagar.
Jag packade det nödvändigaste (inklusive skolböckerna) och rymde hemifrån.
Lugnt och skönt har det varit.
Pluggat har jag fått gjort lite och jag har framförallt fått sova hela nätter med lång sovmorgon för första gången sedan jag minns inte när faktiskt.
Nu är jag hemma igen.
Det är skönt för att jag saknat katterna och min lilla Sprattlare.
Men samtidigt tycker jag att det är tråkigt, har trivts bra ju.
Min lilla docka är nog ljuvligast på jorden faktiskt.

En riktigt dålig dag i skolan idag måste jag säga.
Paniken stiger..
Men kvällen har varit toppen.
Raraste Peter har passat Sprattlis för mig några timmar.
Själv följde jag med Mikael och Ogge ner till museet.
Musik var orsaken.
Kristofer Åström spelade.
Ny musik för mig, men jag uppskattade det verkligen.
Det är deprimerande musik - men bra!
Riktigt glad att jag följde med.
Nu är jag sen till mötet med min säng, som vanligt dessvärre.
Så det är dags att ta sig dit nu!

Ja, då hade jag läraren från högskolan på besök idag i skolan när jag hade lektion.
Hon är lite negativ, men min handledare vägde upp det.
Jag överlevde och det ser ut som att jag kommer bli Godkänd på min VFU iaf.
Igår skrev vi klart ett arbete som jag tror att jag nämnde.
Nu ska jag bara försöka beta av det sista på kursen oxå sedan är det sommarlov!
Lillan ska snart hämtas från dagis och sedan blir kvällen lugn.
Hoppas jag iaf.
Igår fick hon ett raseriutbrott när vi kom hem, skulle vara skönt att slippa ett sådant idag.
Vet ju inte vad de där utbrotten beror på alla gånger.
Försöker hitta orsaken, men det går inte så bra alla gånger.
Igår tror jag mest det berodde på trötthet för hon somnade rätt så tidigt, sedan sov hon ett par timmar bara för att vakna sedan och vara vaken tills jag gick och la mig.
Så det hade varit gott om hon somnade i en mer lagom tid idag och sov hela natten sedan.
Imorgon är sista dagen på min VFU och det ska hållas och rättas prov.
I helgen åker vi till Lysekil en sväng jag och lillan.
På söndag gäller det att få ihop det sista arbetet så att jag på måndag kan koncentrera mig på sammanfattningen som hela klassen ska sätta sig med. Efter det är det bara föreläsningar och plugg inför tentan som gäller.
Måtte detta gå bra nu och jag klarar mig!

Igår efter praktiken hamnade jag lite oväntat nere vid ån med några människor.
Kompisar, bekanta och obekanta.
Mycket trevlig kväll och orsaken till att det inte blev några uppdateringar igår.
Tycker om oplanerade trevliga "händelser".
=)

Jag är konstant trött.
Galet trött.
Detta får gå över snart, orkar inte vara trött hela tiden.
Skulle kunna lägga mig att sova vilken tid som helt på dygnet och skulle nog i dagsläget inte ha några problem med att sova mig igenom ett dygn.
Undrar när jag ska bli pigg igen och känna lust och ork för saker och ting.
Snart önskar jag.
Gärna igår!