Jag är fruktansvärt bitter..
Kom till skolan på glatt humör som raserades snabbt..
Det var underbart att få se mina underbara klasskamrater igen.
Men nu hänger tydligen hela min fortsatta utbildning på hurevida jag klarade omtentamen eller inte.
Förr har skolan alltid sagt att de tär lugnt att hamna back med ett enda moment så, för att de kan se till att räkna övriga poäng på en kurs, men tydligen var inte fallet så i just denna kursen.
En kurs där halva klassen gick och fick underkänt på tentan.
Så alla vi som precis fått göra omtentamen är livrädda nu.
Känns just fint när jag inte alls tycker att det gick bra för mig att skriva hur mycket jag än hade pluggat innan.

Att det är tusen saker att göra med pappas dödsbo får mig på om möjligt ännu sämre humör.
Det känns inte rätt att stå där, vi syskon gör allt jobbet men kommer troligtvis inte få ut något alls för mödan sas.
Visst jag vet att det inte låter bra att tänka på pengar i detta läget, men det är trots allt det enda som finns kvar av min pappa.
Speciellt med vetskapen att pappa ville att nära nog allt skulle gå till oss barn i första hand.
Men vad gör man när man inte kan hitta de så viktiga papprena..?
Förlusten av pappa är en förlust av min trygghet.
En trygghet jag aldrig kommer få tillbaka.
Hans enda sätt att finnas där för oss efter sin bortgång var att skriva papper på att vi skulle ärva i första hand.
Men vad hjälpte det när papprena inte går att finna?
Jag vill ha min pappa!
Ge mig min pappa!
Det känns ärligt talat skit att inte min pappa finns mer.
Han var min trygghet när det krisade.
Han lagade middag till hela familjen.
Hur splittrade vi än varit och är så har vi alltid kunnat samlas i hans kök för att äta middag tillsammans.
Nu finns inte det där kvar.
Jag vill inte sälja huset, för det var pappas hus, det har alltid varit "vårt".
Jag vill att det ska fortsätta vara pappas hus, vill fortfarande ha en anledning att åka in på den vägen.
Skitgubbe att gå och dö ifrån oss!
Det är inte ok.
Jag behöver fortfarande min pappa...