Fel
Gör fel.
Känner fel.
Jag känner mig kall..
Min pappas bortgång har inte påverkat mig så mycket.
Jag känner mer sorg över min brist på sorg.
Jag funderar på om det är något fel på mig, eller om det helt enkelt är så att det inte gått in ännu.
Korta stunder inser jag vad som faktiskt har hänt.
Det är inte bara ett hus som ska säljas och massa annat.. Det ä Pappas..
Det ska bort för att pappa inte finns mer..
De korta stunder som jag inser detta så rasar världen.
Jag slår bort tankarna, sysselsätter mig med annat.
Jag är arg på honom, trots att han själv inte gjort något för att förtjäna det.
Det känns som om jag gör detta fel, känner fel, att jag är fel.
Ikväll ska jag åka med syster in till Brastad.
Det är meningen att jag ska sova i pappas hus.
Jag vill inte, jag vill inte vara där.
Vill inte komma inärheten av huset.
Men jag kan inte lämna allt jobb åt de andra.
Så jag måste.
Jag vet inte om jag klarar av att gå omkring bland pappas saker, se det han gjort med huset, lagt tid på.
Vill inte se hans kläder, hans stol...
Jag vill fortsätta fly, slippa undan.
Låtsas som om inget har hänt.
Jag är inte bra på att känna.
Allt blir bara fel, min hjärna slutar fungera och allt blir nattsvart...
Det är inte ok...
Det är jobbigt att känna efter. Känslor är inte alltid roligt, men jag tror att om du inte låter dig känna efter nu och ta emot den sorg som det är för dig, kommer det komma i efterhand. Jag beklagar verkligen det som hänt Joanne! Men jag tror precis det är så att det just är din pappas tröjor och hans hus som kan få dig att släppa taget om den rädsla du har för att känna för mycket. Många kramar från mig.
Du är nog mitt inne i sorg och krisarbetet.
Tror att det är någon slags förnekelsefas.
Men du måste igenom hela skiten.
Perioder med storbölande, perioder med en konstig känsla av att du bara balanserar på en tunn tunn egg, perioder med dåligt samvete för att du inte hann med allt med din pappa och så förståss ilskan över att han har ramlat av den där tunna eggen.
Hela skiten måste du genom.
Önskar att jag kunde hjälpa dig, men vet inte hur.
Jag kan ju inte ens sitta ned bredvid dig, hålla dig i handen och bara finnas.
Du måste själv klara det hela.
För din egen skull.
För Tiilis skull.
För hennes småsyskons skull.
För din pappas skull.
Jag vet inte om man kommer starkare ur en sådan här sak. Tror egentligen inte det.
Men man måste genom .
Usch så hemskt, beklagar verkligen din pappas bortgång. Våga låt känslorna komma, alla hanterar sin sorg olika, det viktiga är att man ändå tar sig tid att låta känslorna komma oavsett hur de ter sig. Skickar styrke kramar!
