Idag åkte jag och syster in till torp och kikade efter kläder att ha på pappas begravning.
Vi hittade faktiskt en fin klänning var.
Svart blev det även om det inte alls är sagt att vi måste vara svartklädda.
Blir nog bra.
Det känns som att allt tar sådan fruktansvärt lång tid.
När ska min pappa få komma i jorden?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill få undan allt detta snabbt.
Få min älskade papa i jord och bli klara med allt runt omkring.
Så att man kan få en chans att sätta sig ner och bara känna.
Låta det sjunka in..
Jag tror inte jag förstått vad som skett ännu...
Oftast sysselsätter jag mig med så mycket som möjligt och har så mycket folk runt mig som möjligt för att helt slippa tänka. Men så när jag blir ensam.. Då kommer det ju. Tomhet ena stunden, ledsen andra och arg..
Så arg jag är på min pappa!
Han skulle ju leva tills han blev hundra!
Det var ingen stress att träffas så ofta eftersom han alltid skulle finnas. Vi visste ju vart vi hade varandra och att vi aldrig var längre än ett telefonsamtal bort.
Nu är han inte det längre.
Jag är så arg på honom.
Han skulle ju få se sina barnbarn växa upp.
Gå i pension och köpa sig sina hönor och sin bordercollie.
Vara lycklig med sin fru..
Så förstördes allt..