Ensam
Sova utan armar runt mig.
Jag vet att jag måste kunna sova ensam, så det är väl dags nu..
Men jag är rädd.
Rädd för mina tankar.
Rädd för mina drömmar.
Rädd för ensamheten.
Mitt mående går i botten när jag är ensam.
Tiili är självklart här.
Men hon är ännu för liten för att.. Finnas där.
Det finns inga murar mellan mig och henne.
Jag behöver mina murar.
Utan dem är jag för sårbar.
Jag visar inte vad jag känner för människor om jag kan undvika det.
Om jag kan undvika att visa vad jag känner så kan jag oxå stänga av känslorna.
Slippa känna.
Människor är tanklösa varelser.
Och dessvärre är de inte tankeläsare.
Jag önskar ibland att jag kunde släppa in folk mer.
Låta dem se innanför murarna.
Men jag vill ju inte ens själv se det som finns innanför.
Varför skulle någon annan vilja se det då.
Och vem blir lyckligare av att de rivs?
Jag vill inte vara ensam..
Låt mig slippa se vad som finns på insidan.
Så klarade du natten ensam tillsammans med Tiili.
Ensam och tillsammans samtidigt.
Den natten och alla andra nätter och dagar.
Vi är ensamma från födseln och hela vägen in i döden.
Men ändå inte.
För vi får våra minnen. Bra minnen och dåliga minnen.
Men de finns där tills hjärnan slutar att fungera.
Först då kommer ensamheten.
Jag är inte säker på att ens den ensamheten är något att vara rädd för.
Murarna bygger vi alla upp.
Kanske för att vi inte törs visa för oss själva hur skröpliga vi alla är.
Kanske för att vi inte vill tro att alla andra har samma konstiga tankar.
Men vi har konstiga tankar, vi är riktigt konstiga varelser vi människor.
Det är det som skiljer oss från djuren.
En del kallar det hela för fantasi också.
Så bygg upp dina murar, acceptera dina tankar för vad de är.
Men lämna några små dörrar för ditt barn och din omgivning.
Du behöver de dörrarna.
Och minns att innanför murarna finns en liten rädd stackare som är lika rädd och liten som alla andra.
Så tror jag att man kan gå vidare med nyfikna ögon och njuta av livet och finna sig i att det är en liten, kort och rysligt intressant resa.
