Man ser dem varje dag.
Utan att man tänker över dem.
Olika handstilar.
Alla har ju sin egen.
Men idag såg jag en som jag inte var beredd på.
Pappas..
Det tog hårt.
Att inte vara förberedd på att den skulle komma.
Fick brev idag med en kopia på ett formulär han fyllt i.
Först vanliga datorskrivna papper och vips när jag vände blad så var det där.
Pappas handstil, pappas omvårdnad om oss.
Man ser det inte på mig.
Man ser inga tårar.
Men det tog så hårt..

Cindy är den av oss som reagerar på det allmänt accepterade sättet.
Jag ringde henne för att höra om hon oxå fått brevet.
Hon grät.

Vad är det jag har skrivit en gång innan..
Andras tårar är ett tecken på styrka.
Mina tårar är ett tecken på svaghet.
Snacka om dubbelmoral.
Ändå kommer jag inte ifrån att det är så jag känner.
Så jag fungerar.

Pappas handstil, hans blandning av stora och små bokstäver.
Hans dåliga stavning.
Pappas ord.
Det är så tomt, även om det inte borde vara det.
Jag såg honom ju så sällan ändå..
Några få gånger om året bara.
Hur kan det då bli tomt?
För att jag vet att jag helt plötsligt inte får något svar om jag slår hans nummer på telefonen..
Inte får höra hans röst.
Hans brummande..