Ibland får man höra utav folk som hör av sig och vill gå ut att man faktiskt inte är fast för att man har fått barn.
Men vet ni vad?
Jag ÄR fast!
Vet ni vad mer?
Jag tycker om det.

Många kan lämna barn hos pappan, eller med mor- eller farföräldrar.
Jag har ingen som kan ta Sprattlarn för mig hur som helst.
För man ska ju lita på människan.
Jag måste ju kunna lita på att om jag säger tre skedar banan och inte mer så blir det bara tre skedar banan och inte mer.
Oavsett om personen inte håller med mig så måste jag kunna lita på att den personen gör som jag säger för att jag vet bäst vad mitt barn behöver.
Jag har inte någon direkt avlastning.
Till vis del är det väl ett val, eftersom jag visste detta när jag valde att fortsätta min graviditet.
Så jag valde att inte ha så mycket avlastning.
Att klara mig själv.
Visst finns det de som erbjuder sig, men jag lämnar inte ut henne hur som helst till vem som helst om inte jag känner dem väl..
Om inte Sprattlarn känner dem och de känner henne.
Inte om det inte är nödvändigt.

För att återkomma till det där med att folk ber mig följa med på krogen.
Jag tycker det är rart av dem att fråga mig, det får mig att känna att de inte glömt mig bara för att jag fått barn.
Men när man får höra att de blir bittra av att man inte lever singel liv utan ansvar, att man inte vill ha barnvakt för en sån simpel sak som en krogrunda.
Då blir man lite arg och besviken.
För när jag väl nyttjar barnvakt så brukar det vara för ett par timmar max och bara när det är något viktigt jag behöver göra som bara blir jobbigt och tråkigt för både mig och Sprattlarn.
Så som att storhandla.
Det går snabbare och är lättare att göra utan henne och hon har roligare med en "lekkompis" än med mig i affären.
Detta att jag har barnvakt för sådana saker gör att jag inte känner för att be om vakt för att springa på krogen.
Då skulle det kännas som om jag lämnade bort henne till andra att sköta och sådan är inte jag.
Det är ju mitt barn!
Jag känner inte ens så särskillt starkt för att gå på krogen.
Jag vet inte ens om jag skulle klara av att sova en natt utan mitt lilla hjärta brevid mig eller på bara armslängds avstånd som hon är när hon sussar i sin säng.
Jag är nöjd med att vara hemma med min lilla bebis..

Men nu kommer jag prövas.
Den 10:e April fyller jag nämligen 25 år.
Då tänkte jag mig att jag skulle gå ut på krogen.
Tilda, som är en av få jag litar på tillräckligt för att lämna lillan hos, kommer ha Sprattlarn över natten och komma upp med henne på morgonen till mig igen.
Jag är nervös.
Jag är inte super duper sugen på krogen då jag är orolig och nervös för hur jag ska klara natten.
Just krogen kommer nog gå bra, det är när jag kommer hem som jag tror det kommer bli svårt..
Jag vill fira min 25-årsdag.
Jag minns inte alls vad jag gjorde på min 20-årsdag..
Tror jag var hemma då..
Min 18-årsdag bestod av bråk..
Ja, jag vill fira min 25-årsdag annars tror jag att jag kommer tänka tillbaka och undra varför jag inte gjorde det.
Men jag är orolig för hur det ska gå..
För mig och Sprattlarn.
Ni som vill fira med mig kan höra av er och följa med mig ut, och hålla mig i handen.
Natten kanske jag går till Tilda och sover, men det återstår att se..
Är nog bättre om hon kommer upp med lillan på morgonen egentligen.
Orolig är bara förnamnet haha.
När det är så långt fram.
Jag vet.
Men jag oroar mig ofta framåt, för hur skulle jag annars kunna fixa det som ligger framåt?

Nu ska jag sluta babbla och berömma de som orkat läsa allt detta.
Ville mest bara babbla av mig det som jag funderar på och oroar mig för, för på så vis kan jag ta allt lättare.
Jag oroar mig inte lika mycket då.
Jag funderar inte lika mycket då..

Det sliter lite i mig..
Det är mitt barn och mitt ansvar, mitt val och jag älskar det!
Jag vill fira min födelsedag.
Men då känns det lite som att jag inte tar mitt ansvar..
..Och det är ju fel..

Jag vet att det inte är fel av mig, men det hindrar inte att känslan dyker upp..