Igår blev Sprattlarn 9 Månader gammal.
Det innebär att hon nu funnits på utsidan lika lång tid som hon fanns i min mage.
Kan för mitt liv inte förstå att hon legat i min mage.
Men det är väl inte meningen at man ska förstå något så häftigt heller.
Sötaste dockan min.
Det känns som om jag alltid haft henne dock.
Så jag kommer inte skriva att det känns som igår, för det gör det inte.
Det känns som en hel livstid sedan Lillan kom till jorden.
Det känns som om hon alltid varit här.
Visst minns jag tiden innan henne, men den känns så sjukt avlägsen..
Så kommer det då.
Bara 9 månader?
Det är ju inte ens ett år..
Gissar att åren inte går så fort iaf då.
Tyckte ju att 9 månader var en enda lång väntan när jag var gravid och nu har det varit 9 månader av glädje långa månader oxå då verkar det som hehe.
Jag är glad att tiden inte bara rusar förbi.
Men när man tittar på henne så känns detiofs som att det tagit lång tid att nå hit, men ändå tycker jag hon lär sig så mycket, att det händer så mycket.
Min lilla älskling, om jag ändå kunde förklara i ord hur mycket jag älskar dig.
Men det är väl inte meningen att ens barn ska veta hur högt älskade de verkligen är.
Enda sättet att förstå det, är att få egna barn.