Ibland är en film mycket mer än bara en film.
Den kan vara ett sätt att minnas saker, den kan vara ett nöje och den kan förändra hur man tänker om saker.
Ikväll såg jag en av mina favorit filmer.
Sweet home Alabama
Varför det är en favorit kan jag inte riktigt sätta fingret på.
Idag upptäckte jag för första gången att McDreamy spelar roll i denna.
Aldrig tänkt på innan, det visar hur länge sedan det var jag såg den sist antar jag hehe.

Det finns en sen i denna filmen som alltid i alla år fått mig att gråta som ett litet barn..
Det är när Mel sitter där på djurkyrkogården och pratar till sin gamla hund.
Hon gråter och för mig är det inte tårar som faller, det är floder..
Få scener i en film kan få mig att gråta så..
Om någon.

Jag saknar verkligen mina hundar.
Det gör ont i hjärtat så mycket som jag saknar dem.
Det känns som ett öppet sår fortfarande och jag undrar ibland när det ska läka..
Så att det inte gör så ont längre.
Även om jag en vacker dag, om någonsin får äran att ha en ny vän i mitt liv, så kommer den aldrig kunna ersätta mina Älsklingar även om även den skulle få en speciell plats i mitt hjärta.
Jag frågar mig ofta om jag någonsin kommer våga.
De lever inte så länge som man skulle vilja.
De kan inte leva för resten av mitt liv, så en vacker dag blir det bara saknad, minnen och saknad kvar.
Orkar man med fler hål i hjärtat av saknad efter de man aldrig mer får se?
Orkar man utsätta sig själv för det?
Jo, en film kan sätta igång så mycket, inte för att saknade blir större när jag ser denna scenen, utan för att jag förstår vad hon talar om.
Det värker i hjärteroten..
Jag saknar mina pojkar så fruktansvärt mycket...



 
Älskade Roxy som valp/unghund.




Älskade Naím.

Ni är för alltid i mitt hjärta..