Sprattlarn är nära nog helt bra idag, det är dock inte jag ännu..
Hon har ätit bra till skilllnad från igår dessutom vilket gjort mig mycket glad.
Sovit bra har hon oxå gjort.
Dessvärre somnade hon en timme för tidigt ikväll och vaknade därmed efter en stund och röjer nu runt här igen.
Lagom tills dess att lussebullarna blev klara, så nu har vi mumsat lussebullar tillsammans.
Hon är så söt, för när hon ätit upp en så går hon själv ut i köket och lyckas få tag i en till som hon kommer och räcker till mig så jag ska dela den på två, en halva till mig och en halva till henne.
Söta barn.

---

En stund senare återkommer jag till datorn och har en söt liten sovande Docka i soffan..
Blir inte finare än så.
Hjärtat svämmar över för mindre.
Hur kan man älska någon så?
Borde inte känslan lätta med tiden så som den gör för de allra flesta djurhonor?
Tydligen inte...
Ibland undrar jag hur man klarar av att älska så mycket.
Det känns ju ibland som om hjärtat skulle brista av all kärlek, hur får den plats i det lilla hjärtat?