Ja, nu blev jag ju alldeles full av minnen..
Mina pojkar.
Mina saknade, älskade pojkar.
Mina hundar är det jag talar om.
Min Älskade Roxy och mitt hjärta Naím.
Oj vad jag saknar dem.
Vad jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden ibland och åter få träffa dem.
Borra ner ansiktet i Roxys päls, luta min panna mot hans och säga honom hur mycket jag älskar honom igen.
Fan, så gråter jag igen.
Älsakade Naím med sin glada svans.
Få se honom utmattad och lycklig efter att ha fått springa i fjällaskogen i ett par timmar, åh vad lycklig han var då.
Tillochmed så jag saknar när de stal mat eller tuggade sönder något oviktigt som låg och skräpade.
När Link låg och mös uppepå dem.
Den katten har aldrig varit min katt..
Han har alltid varit Roxy's och Naím's katt..
Nu när de inte finns mer är han sin egen katt..
Aldrig min..
Alltid deras.
Vi kommer mötas igen..
På de oändliga ängarna där mina pojkar springer som om de vore valpar igen...
Lyckliga.
Åh vad jag saknar dem..
Tårarna kommer nog aldrig att sina..
För när jag tänker på dem och saknar dem som nu, ja..
Då rinner tårarna som om de aldrig runnit förut..
En dag hoppas jag att vi möts igen.
Så jag kan få se in i deras vackra ögon och säga hur mycket jag älskar dem och hur mycket jag saknat dem under alla åren utan dem.


Älskade Roxy.
På utställning
Vackraste..


På språng!
Detta var hans allt.
Att få sträcka ut sig ordentligt!
Snabb som synden var han oxå.