Ja, jag är en egoist.
Jag är egoistisk.
Jag erkänner, vad annars ska jag göra?
Ljuga? Nej det är inte jag.
Lögner är inte mitt sätt.
Jag är jag, jag känner mig själv.
Bättre än de flesta känner sig själva.
Ibland är det skrämmande att känna sig själv så väl.
Man vill inte alltid se de sidor man själv har.
Man vill inte gärna se vad man själv gjort alla gånger.
Ibland kan det vara jobbigt att aldrig ångra sina val.
Ånger är inte min grej.
Jag ångrar inget jag gjort i mitt liv, vare sig där jag gjort något mot mig själv eller mot någon annan.
Jag är en egoist.
Jag kan aldrig vara någon annan till nytta om jag inte ser till mig själv först.
Om jag utplånar mig själv så är jag inget värd för någon annan heller.
Vart är felet i detta?
Att andra inte alltid kan förstå eller ens acceptera den egoism som är jag.
Det är inte så att jag inte bryr mig om andra, det gör jag.
Antagligen mer än vad som är sunt, jag ignorerar ofta den känslan.
För annars skulle jag själv må så dåligt att jag inte skulle kunna fungera.
Jag utför egoistiska handlingar för att kunna se mig själv i spegeln varje dag.
För att kunna tycka om mig själv, älska mig själv.
Jag kommer aldrig göra ett val i mitt liv som gör att jag inte kommer kunna se mig själv i ögonen.
Det är så.
Erkänner gärna att jag inte är så förtjust i alla mina sidor.
Men de finns där av en orsak.
De har skapats en gång, av mig eller någon annan.
Jag tycker kanske inte alltid om dem, men de är mina, och jag vet hur jag fungerar.
Jag vet hur och vad jag känner.
De få ggr jag inte kan tänka klart, inte vet hur och vad jag känner, så mår inte jag bra.
De gångerna gör jag allt för att få tillbaka min tankeverksamhet som den brukar vara.
Många ser mig som en kall person.
Det är jag inte.
Men muren fyller sin funktion.
Få kommer mig riktigt nära.
Få är de som kan säga att de verkligen känner mig, hela mig.
Få är de som förstår mig rakt igenom.
Jag förstår inte mig själv.
Men jag känner mig själv läskigt väl.
Jag är egoistisk.
Jag är en egoist.