Det som får mitt hjärta att frysa till is på hundradels sekund hände igår.
Hon fipplade vid bröstet och satte i halsen så hon inte fick luft.
Jag kan aldrig säga hur rädd jag varit de ggr det hänt.
Hela världen stannar och det susar i öronen.
Mamma var nära och fick loss det till slut.
Men varje sekund är en sekund för mycket i min värld.
Jag blir livrädd.
Det får mig att inse att det finns så mycket som kan hända på vägen som kan ta mitt barn ifrån mig, eller mig från henne.

Hon satte i halsen.
Men hon sätter ju inte bara i halsen de ggr, hon sätter verkligen i halsen och får inte luft.
Man ser hur färgen försvinner.
Det finns inget som skrämt mig så mycket i hela mitt liv som de ggr det har inträffat.
Det är det värsta som hänt mig.
Jag är så rädd...

Hon ligger i gymmet nöjd och glad och pratar nu.
Men även om hon mår bra och har glömt, så släpper inte rädslan, isen..
Det tar sin tid... 

Jag älskar verkligen min dotter..
Jag trodde faktiskt inte att jag kunde älska, inte så.
Så det finns ingen som betyder mer för mig än vad hon gör och kommer nog aldrig att finnas heller..