Sprattlarn är arg.
Ingen har så gäll röst som hon.
Ni vet när det blir så gällt att nära nog slå lock i öronen på en.
Sån röst har hon.
Jag måste köpa öronproppar..
Ni tycker säkert att jag bode trösta lillan istället för att sitta här och skriva, men kan då meddela att jag redan testat allt och inget fungerade.
De ggr är det bara att vänta ut skrikandet.
Det görs med henne i mitt knä, bortvänd från mig för att minimera hörselskadorna någorlunda iaf.
I min datastol som har ett skönt gung som hon är van vid från när hon låg i magen och sedan hon kom ut.
Jag har bara två möjliga alternativ till varför det skriks så dant.
Trötthet och magont.
Eller varför inte i kombo?
Inget av det kan jag göra mer åt än vad jag gjort och gör.
Hon får min närhet.. Hon känner den.
Men mer kan jag inte göra.
Annat än att tycka synd om henne...



...Och mina öron....