Syster har varit här.
Tessan kom över oxå.
Det vart mycket trevligt!
Det blev en del förlossningsprat då Cindy är gravid.
Jag tror att det faktum att man så gärna pratar på om förlossningen är att det är ett sätta att bearbeta det stora trauma som en förlossning ändå innebär.

Jag har roliga minnen, bra minnen, dåliga minnen och helt fruktansvärda minnen från min förlossning.
Jag är fruktansvärt stolt över mig själv för att jag tog mig igenom den.
Jag som är den mest smärträdda människan på jorden i mina egna ögon.
Men inte en tår och inte en enda gång att jag sa att jag ville dö.
Jag svor inte så farligt och jag var inte så arg som jag trodde att jag skulle vara.
Snarare att jag var på gott humör och skämtade och var glad nästan hela tiden, trots att min barnmorska inte var den trevligaste människan jag stött på.
Helt ärligt så hoppas jag att jag aldrig någonsin stöter på den människan igen, för då kommer hon gå gråtande ifrån det mötet.
En förlossning är något väldigt stort att uppleva.
Jag kommer alltid bära med mig att jag har förmågan att bära ett barn och föda fram det.
Med bara min kropp få det att överleva på utsidan.
Det är häftigt.
Det är berusande.
Det är mäktigt och märkligt.
Det är det största jag gjort i mitt liv och inget kommer någonsin att slå det!