Det är dags för mig att tala om vad som hänt sista tiden.
Jag skrev aldrig ut något på bloggen för att vara "snäll".
Men nu har jag tröttnat på det.
Bloggen är min Ventil och om jag inte kan använda den för det den är tänkt så kan jag lika gärna sluta skriva helt.
Vilket jag inte tänker göra, så här får ni historien.

Jag och Haren hade ett rätt givande samtal dagen innan han skulle åka hem från Frankrike igen.
Allt utom en viss del av vårat samtal var bra.
Han fick för sig att vara ärlig och säga som det var.

Det jag kunde utläsa av vad han skrev var att han fortfarande var bitter på mig för att jag inte gjorde en abort.
Att han inte vill vara pappa egentligen utan bara försökt övertala sig själv till det sedan han fick veta.
Och att han vill leva sitt liv.
Att han bestämde sig för att vara med på detta för att det var "det rätta" men inte för att han vill själv.

Jag tänkte att han bara uttryckte sig klantigt och lät det passera.
Tills dagen efter när allt upprepades med nya ord bara.
Jag vart inte arg.
Men konstaterade att han behöver tänka.
För det som blir i förlängningen av det jag läste honom skriva var att han fortfarande är arg för att jag inte gjorde en abort, vilket blir att han önskar att hon inte finns.
Jag vill inte ha honom runt henne om han önskar att hon inte ska existera.
För hon existerar i allra högsta grad och jag vill att hon ska fortsätta göra det.

Jag känner att det inte kommer bli bra om han gör det för att det är "rätt" och inte för sig själv.
Om han inte gör det för att han vill.
Vad ska hon med en pappa som egentligen inte vill ha henne?
Jag tror att hon då klarar sig bättre utan honom.

Mitt svar på detta blev att jag ville att han skulle ta ett par dagar på sig att fundera på vad han vill göra och sedan höra av sig när han visste eller om han ville prata mer om saken.
Jag var inte otrevlig, men jag var rak.
Nu har det gått lite mer än två veckor sedan jag hörde av honom.
Mer än tre veckor sedan han träffade Tiili.
Jag tröttnade på att vänta och hörde av mig igår.
Tycker det är dags att prata iaf eftersom han inte verkar komma fram till något på egen hand.
Handling funkar inte som svar.
Inte om han vill ha en möjlighet att kunna höra av sig i framtiden.
Då vill jag ha prat.

Jag kommer vara den sista att klandra honom om han väljer bort Tiili.
För jag gjorde likväl valet när jag stod där med fakta i handen att jag var gravid.
Jag valde att behålla mitt barn oavsett vems mer det var.
Jag valde så för mitt eget psykes skull.
Jag valde så för att jag har stor respekt för livet.

Han valde bara att strunta i en kondom.
Resultatet älskar jag mer än allt på denna jord.
Jag förstår om han inte känner så.
Jag förstår oxå om han bestämmer sig för att inte vara med.
Kommer nog aldrig tycka att det är så bra, och tror att om det blir valet så kommer han ångra sig en vacker dag.
Men jag förstår och kommer aldrig klandra honom för hans val om det nu blir att han struntar i alltihop.

Det är inte många krav jag har om han väljer att vara med heller.
Men ett har jag.
Det är att han måste ta itu med sin bitterhet gentemot mig för att jag valde livet och inte död.
För det kommer aldrig bli bra om han ska vandra genom detta och vara bitter på mig år ut och år in.
Sedan har jag som krav att han gör det för att han VILL det, inte för att det är det "rätta" eller för att andra anser att han ska göra det.
Då blir det bara pankaka av alltihop.
Om man inte gör det för sin egen skull...

Så här har ni det.
Här har ni varför bloggen varit så tråkig ett tag.
Detta har upptagit mina tankar.
Mycket mer garanterat, men det skulle bli för långt att lägga alltsammans i ett enda inlägg.
Detta inlägg är redan för långt..
Så jag avslutar här för stunden.