Hur är det?
Han är få i orden t ill oss barn.
Men dessa orden får han ur sig... Och sedan jag fick barn så sker det på ett nytt sätt.
Förr i tiden ringde man papppa när man ville något, tex pengar, precis som han ringde när han ville något, tex en fyllechaufför.
Det var tyvärr så vårt förhållande var uppbyggt.
När vi ändå frågade varandra om tjänsterna som var orsaken till samtalet så frågade vi alltid hur det var med den andre och svaret var alltid samma från båda håll; "Bra"
Igår ringde min telefon..
"Hej, hur är det med er?"
Min pappa har sedan jag fick Sprattlaren hört av sig några ggr bara för att fråga hur det är med oss!
Jag tycker det är trevligt även om samtalet är aningens stelt.
Min pappa bryr sig, kass på att visa det oftast, men jag vet det iaf och det är väl huvudsaken.
Hur är det?
Hur är det? frågar du.
Vi män är på något fånigt vis uppfostrade att inte visa känslor, inte visa att vi bryr oss.
Det är kanske därför så många tar sin tillflykt till alkohol? Det kanske dövar den inre smärtan? Smärtan att inte få visa hur små vi egentligen är.
Vi skall klara oss själva redan som små fast vi liksom flickorna behöver samma symbios med modern.
Har du förresten funderat på hur man ofta placerar barn i sådana där sittvagnar?
Pojkarna får titta framåt, vara självständiga, medan flickorna placeras så att de har ögonkontakt med modern.
När pojkarna kanske är mindre och osäkrare än flickorna i samma ålder. Kan det månne ge spår i resten av livet.
Så fortsätt vara lycklig över att din far törs visa lite av sig själv. Det är ett jättestort steg för en del.
