Jag fick värsta insikten igår kväll.
Det borde verkligen inte kommit som en chock för mig, men likväl gjorde det nog det.
Här kommer sanningen till er då;

Jag kommer ha Pascal i mitt liv, resten av mitt liv...
Han kommer alltid finnas i närheten på ett eller annat vis.
Attans!
Det vet jag ju inte om jag vill egentligen.
Men det är väl bara att acceptera och inse att det måste gå att få att bli bra det med.
Jobbigt.
Att ha en människa som man tycker om men inte vill vara med nära hela livet.
Tur att han reser mycket.

Och man kan ju alltid hoppas att det där "tycker om" går över på att bara vara ett, "han finns, jag finns, vi kan umgås men känner absolut inget för varandra".
Det hade varit väldigt bekvämt.
Iaf hoppas jag att jag inte kommer känna mer än tacksamhet över att han "hjälpte till" med den sötaste lilla varelsen på denna jorden.
Det bästa han har gjort.
Det enda jag verkligen vill tacka honom för.

Ska jag ha honom i mitt liv för alltid typ..?
Jag visste det ju innan, men jag insåg det nog inte.
Det var en jäkla skillnad på att veta och att inse.
En insikt går mer på djupet.
Hoppas att man inte kommer känna så här för alltid då.

Jag är förvirrad i min värld och kluven ändå.
Just nu är jag så kluven och förvirrad att jag inte kan reda ut oredan en genom att städa vilket alltid annars lyckas.
Så det vill jag inte fortsätta vara resten av livet!

För alltid?
För alltid!
För alltid...