Lagade mat och satte oss för att äta.
Då går en låt på på datorn som jag även har som ringsignal.
Sprattlarn tittar ut mot vardagsrummet och på mig som om hon undrar varför jag inte går.
Hon vet alltså precis hur min ringsignal går.
Det var en häftig upptäckt!

Under tiden vi satt och åt så upptäckte jag att jag har överskattat Dockans förmåga att tugga.
Vips hade hon satt en kycklingbit i halsen...
Jag förstår aldrig hur det kommer sig att jag ändå lyckas ta det så lugnt vid sådana tillfällen.
Men ja, man gör väl allt för att inte skrämma sina barn mer än nödvändigt.
Bara att plocka up barn ur stolen och göra heimlichmanövern (eller hur det nu stavas).
Mycket effektiv sak att kunna. Nu utför jag den säkert inte helt korrekt, men det fungerar iaf och det är ju ändå huvudsaken!
Tog dock en liten stund innan det lyckades.
Jisses vad rädd man hinner bli...
Direkt när sånt här sker så får jag flashbacks till när Lillan satte mjölken i halsen så illa att hon hann bli blå i ansiktet innan hon fick luft.
Hon är ju mitt liv och den händelsen sitter stenhårt i mig fortfarande.
Det hände ju ett par gånger till efter den, men första gången sitter hårt etsad i mitt minne.
Nu händer det tack o lov inte ofta längre att hon sätter i halsen då hon bara brukar få lättsvalda saker att äta när det är större bitar så som banan som går att svälja nästan oavsett tuggan på den.
Älskade lila dockan man måste tugga noga innan man sväljer.
Jag satte mig genast att dela hennes kyckling i mindre bitar och hon slukade hela skålen med mat.
Skönt att jag inte skrämmer henne mer när sådant händer.
FÖrsta gången hon satte i halsen så var hela jag i uppror...