Dags att sluta vara spänd som en fiolsträng.
Upptäckt att jag antagligen varit väldigt spänd en längre tid.
Jag får alltid ont i mina tänder när jag är det för att jag biter ihop käkarna så fruktansvärt under dessa perioder.
Det gör ju ont, så nu får jag sluta!
Ont är knasigt uttryckt oxå, det isar i dem.
Obehagligt är det iaf och det dyker alltid upp när jag haft det stressigt eller när jag varit spänd en längre tid.
Men jag vet ju inte ens varför jag är det, så hur slutar man då?
Lösa detta måste jag iaf, för det är tröttsamt!

Haft en dålig dag idag.
Jag har skrattat, jag har lett.
Men det har synts vissa ögonblick.
Som när jag svor högt och tydligt för att dörren inte öppnades när jag bad den snällt om det.
Inget tålamod med saker och ting.
Allt måste bara fungera vissa dagar.
Idag har det itne gjort det.
Min lärare stod och babblade om något som jag uppfattade att man kunde sammanfatta i tre meningar, men han, han tog 30 minuter på sig att säga det.
Jag ville bara sova.
Jag sov en kvart på bussen till skolan och jag sov en kvart på väg hem från skolan igen.
Kände mig som en tonåring i lektionssalen när jag mer eller mindre låg där oxå och hade svårt att fokusera.
Sprattlarn märker inget av allt detta.
Det döljs väl för henne, eftersom det inte går att förklara för en så liten flicka att "Hej, mamma har en dålig dag idag, så ta inte åt dig", Nej, det där fungerar inte dessvärre, så då får jag bita mig i läppen tills det blöder och le ändå.
Sedan är hon idag extremt lätt så bara ett enda sådant tillfälle har yttrat sig.
Hon leker själv och håller sig road.
Har fått fram ett par skratt som varit helt äkta under eftermiddagen för att hon är så rar.
Men dagen har helt enkelt itne känts helt bra.
Inte bra alls.
Bara en känsla som ligger och gror men jag kan inte sätta fingret på det alls.
För jag har verklgien ingenting att klaga på.
Jag har det jättebra.
Bättre än de flesta.
Men man måste väl få ha sådana här dagar ibland..
Eller..?

Min Tro.
Min tro är en intressant titel.
Jag tror på så mycket och jag tror på så lite.
När vi talar om högre makter så tror jag att gud existerar - I huvudet på de som tror på honom.
Slutar människor tro på honom så slutar han existera.
Men detta är den religiösa tron.
Annars tror jag på livet, styrkan hos individen, kärleken.
Jag tror på så mycket, hoppas på ännu mer.
Jag önskar att jag kunde tro på en gud och ett himmelrike efter livet.
Det hade varit en fin tröst.
Men dessvärre gör jag inte det.
Kärleken däremot...
Äsch jag vet inte om jag tror på den heller.
Där är det samma sak, jag hoppas att den finns.
Önskar att man kan hitta den.
Men vet faktist inte om jag verkligen tror på det.
Men så är det ju skillnad på kärlek och ärlek oxå.
Jag tror på kärleken jag känner för mitt barn och mina nära.
Det är kärlek som är värd att tro på.
Det är inte lätt alla gånger, men den finns där, jag känner den.
Jag tror på individers styrka.
Att alla är precis så starka som de behöver vara och är de inte det, så tar de antagligen livet av sig.
Jag tror att individer klarar mer än de tror själva, att de besitter egenskaper som är värdefulla.
Jag vet att alla dippar, mår dåligt i perioder, men jag vet oxå att utan de där dalarna så kan man inte leva ett bra liv.
Man måste uppleva de dåliga stunderna, de är en del av livet och man lär sig så mycket av dem.
Jag hade inte velat vara utan en enda av mina dåliga erfarenheter eller mina dåliga dagar eftersom de varit med om att skapa mig till den jag är idag.
Jag måste tro på mig själv, annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö och det vill jag inte.
Jag vill ju höra fåglarna kvittra på våren i solen. Jag vill höra havets vågor slå mot stranden på sommrarna.
Jag vill höra tystnaden som inträder när första snön lägger sig.
Regnets smatter mot mina rutor på hösten.
Jag vill uppleva så mycket mer, återuppleva.
För det så måste jag leva och för att leva måste jag tro på mig själv, utmana mig själv.
Jag tror på livet.
Att de dagar man minns är de dagar som varit väl spenderade.
De dagar man inte minns gjorde nytta de med, även om jag inte minns på vilket vis.
Vardagens tristess har sin poäng.
De finns där för att vi ska orka uppleva de dagar som vi sedan minns.
Min tro är en tro på livet.
Nyckelpigan, krabban, kärleken till livet självt.
Jag tror på den fria viljan och jag tror på drömmar.
Drömmar...

Mina föräldrar.
Jag har förr pratat om att berätta om dem.
Nu blir det tydligen av.
Bered er på ett långt inlägg!
Dessa underliga människor..
Har påbörjat inlägget, skrev massor, raderade det igen.
Det ska ju ge er en rättvis bild oxå.
Mamma.
Mamma hade en stenhård regel hemma - "Frihet under ansvar".
Vi tog ansvaret och fick en väldigt fri uppfostran.
Vi kunde göra nästan vad vi ville. Vi fick aldrig några bestraffningar.
Jag vet än idag inte hur det känns att få utegångsförbud.
Mamma är pedant och hon älskar sina blommor.
Eller inte.
Mamma är crazy cat lady och tycker om sina hundar.
Mamma är två personer under min levnadstid.
Den glada starka som fixade allt, och den trötta som blir skakis av att gå in i mataffären.
Mamma gick in i väggen för ett gäng år sedan och har aldrig blivit den samma igen.
Det finns mycket jag kan berätta om min mamma, mycket bra, mycket dåligt.
Mamma ber mig alltid vara försiktig med vad jag skriver på bloggen, så jag ska göra henne till viljes och inte berätta för mycket om henne.
Men min mamma hade ett sätt att uppfostra oss på som jag vill ta efter i mycket.
Vi ljuger aldrig för mamma, det kan hon klappa sig själv på ryggen för. Vi blev inte ärliga individer av oss själva, det är hennes förtjänst.
Mamma var min bästa vän förr. Utan att för den sakens skull tappa bort att hon var den vuxna och vi var barnen.
Hur hon lyckades vet jag inte, men det gjorde hon.
Vår trädgård var som tagen ur en saga.
Vi fick alltid ha djur av olika slag, sålänge hennes allergi tillät det.
Vi fick alltid vara med.
Sedan vart hon sjuk och orkade inte längre.
Hon blev annorlunda helt enkelt.
Vi lämnar mamma där.

Så tar vi oss en kik på min pappa istället.
Pappa.
Jag var arg på min pappa.
I många många år var jag arg på Pappa.
För att han inte fanns där, för att han fanns där men var ivägen.
Pappa var hårdare än sten.
Muren högre än himlen.
Man kom inte in.
När han väl var närvarande rent fysiskt så var han ivägen och jag ville att han skulle åka igen.
Pappa var/är Långtradarchaufför och således var han sällan hemma.
Det tog mig många år.
Men jag har förlåtit honom.
För hur han är.
Jag insåg att det finns förklaringar till allt.
Han sa att han älskar mig för första gången någonsin när jag var gravid med Tiili.
Det tog många år innan han sa det.
När jag var yngre kunde jag fråga honom "Pappa varför säger du aldrig att du älskar mig?"
Hans svar var alltid "För att du vet det ändå". Men det gjorde jag faktiskt inte.
Jag är yngst i flocken med barn och jag och pappa kunde aldrig hålla sams.
Vi bråkade från att han kom hem tills att han åkte igen.
Jag trodde att han inte alls tyckte om mig utan tyckte mycket bättre om de andra syskonen som aldrig bråkade med honom.
Jag har förlåtit min pappa för att han alltid haft muren där.
Muren faller lite nu för tiden, men den kommer nog allid finnas där.
Jag luskade tidigt ut att dåligt samvete kan generera pengar.
Då visste jag inte hur det kom sig att jag faktiskt fick pengar de ggr jag frågade.
Nu vet jag hur det kommer sig.
Kan man inte visa att man älskar någon så kompenserar man det matriellt.
Pappa har aldrig skämt bort oss med pengar, i huvudsak för att vi sällan vågade fråga.
Men när vi väl vågade så fick vi.
Jag.
Jag är nog den enda som faktiskt vågat fråga.
Han har visat att han älskar mig genom att, när jag frågat, gett mig pengar.
För att jag behövt dem och för att han velat oss väl.
Pappa är en underlig människa.
Jag har nog alltid varit lite rädd för pappa.
Kommer nog alltid vara.
Men jag vet oxå..
Att jag är väldigt lik honom.
Om jag hade byggt upp en sådan mur under så många år som han har gjort, så hade jag varit..
Pappa..

Mina föräldrar är underliga människor.
Man måste träffa dem för att förstå hur underliga de faktiskt är.
Ibland är jag förvånad över att jag inte är mer skadad än vad jag är.
Och samtidigt kan jag hitta delar av mig som är direkt kommet från dem, deras relationer med varandra, andra, med oss.
Jag är oftast inte bitter på dem.
Jag har förlåtit dem för så mycket.
Jag kommer förlåta dem för mer.
Men vissa delar kommer de aldrig att bli förlåtna.
Aldrig.
Men jag älskar dem.
Tycker inte alltid om dem, faktiskt inte för det mesta.
Men jag älskar dem.
Jag älskar dem så det gör ont i mig.
Bara tanken på att någon av dem mår dåligt får mig att sätta mig och gråta för att jag inte kan göra något.
Känner mig hjälplös när allt jag vill göra är att hjälpa.
Jag mår faktiskt så dåligt av att se mina föräldrar må dåligt att jag drar mig undan från dem.
Det gör återigen för ont.
Så vi stänger in lite till och hoppas vid gudarna att det inte ska göra mig allt för lik min far..
De har gjort så gott de har kunnat och mer kan man inte begära.
De har gjort sitt bästa och på många sätt beundrar jag det som de lyckats med.

Kärlek...
Vad är kärlek då?
Det ska jag tydligen inte prata om redan, det kommer senare.
Men hur vet jag exakt vad jag ska skriva?
Jag vet att det finns ett kort på mig när jag var liten. Det är en pojke med på kortet.
Jag har inte sett det på många år och jag minns inte hur han ser ut eller vad han heter.
Men oddsen är väl rätt stora att jag var kär i honom, det var på förskolan, eller ja, Nollan, förskoleklass som det ju heter idag. Jag antar att jag var kär i honom eftersom det finns ett kort på oss.

Min första kärlek.
Det var Pluttan.
Min tamråtta.
Oj vad jag älskade henne.
Min bästa vän.
Jag minns inte hur länge jag hade henne, men jag minns hur hon satt på min axel och redde ut tovorna i mitt hår.
Hon var med mig överallt där mamma tillät det, vilket faktiskt var de flesta platser.
Hon rymde aldrig, hon var trogen, en vän.
Satte jag ner henne på marken ute eller golvet inne så kom hon springandes och klättrade upp för hela (lilla) mig och satte sig på min axel igen.
Hon fick två kullar med bebisar. Det var underbart.
Det var lycka och jag tog hand om denna lilla (rätt så stora) vännen och hon tog faktiskt hand om mig.
Undrar hur gammal jag var när jag hade henne...
Men stora stycket var jag inte.
Jag hade klösmärken över hela ryggen, bröstkorgen och armarna eftersom hon klättrade runt på mig, jag brydde mig inte för fem öre..
Jag minns ur jag grät när jag inte fick ha kvar henne..
Hur jag satt där i baksätet i mammas bil påväg till djuraffären.
Fick inte ha kvar henne för att mammas allergi blev värre.
Och jag förstod inte.. Det gjorde ont, det var ju min vän, hon hörde ju hemma hos oss...
Jag grät och bad..
Men hon försvann ur mitt liv den dagen..

En annan kärlek i mitt liv.
En kärlek med stort K var när jag träffade Maisa.
Hon kom som en blixt från en klar himmel mitt upp i ett rörigt liv.
Var med under en av de rörigaste perioderna i mitt liv.
Hon kom där, blå, svart, skrattande, snusande, ledsen, rädd, behövde någon som tog hand om henne.
Kramade henne och sa att hon aldrig var ensam.
Jag var såld innan jag ens hann titta på prislappen.
Jag har heller aldrig tittat på den där lappen, det spelar liksom ingen roll vad det kostar.
Det får kosta världen om det vill det, jag behåller henne.
Hon är levande, så levande en människa kan bli.
Hon matchar alla mina konstigheter och vi förstår varandra utan ord.
Med halva ord, halvsanningarna för att hela meningar gör för ont att säga.
Vi ljuger inte, vi skäller, vi svär, vi älskar.
Maisa får veta allt jag känner mig alls kapabel att berätta för folk om mig själv.
Mer än många andra.
Men allt, nej, allt får ingen veta, "allt" håller jag för mig själv.
Maisa är min första förälskelse.
En av dem.

Min första kärlek.
Är mitt barn.
Min dotter.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet, snarare förundran.
Lättnad.
Rädsla.
Chock.
En bebis.. Min bebis?
Min skapelse?
Hur?
Gick?
Det? Till?
Jag insåg att jag var dödlig när jag hade fått henne.
En insikt som är borta igen.
Men jag minns hur rädd jag var när jag insåg det.
Låg och kramade det där pyttelilla barnet och var rädd.
För att dö.
För att inte få se henne växa, se henne gå, skratta, prata, bråka.
Rädsla att inte duga, inte räcka till, inte vara bra nog.
För visst förtjänar hon det bästa som finns på denna jorden, kan det verkligen vara jag?
Duger jag tillräckligt för att passa in i den kategorin.
För första gången i mitt liv struntade jag helt i mina egna behov - Helt.
Jag slutade ha några.
Fanns inte tid för den där människan som var jag.
Bara tid för den där lilla, lilla människan som jag var (är) skyldig ALLT!
Hon hade kolik.. Tre månader av kolik, ensam med henne.
Man slutar existera själv för att komma igenom det och fortfarande älska den där lilla människan som borde göra en galen.
Hon älskar mig. Hon har inte valt mig, men hon älskar mig, det gör att jag är skyldig henne allt.
Tiili är min stora kärlek. Min första kärlek.

Min första kärlek.
Var livet.
Mitt liv.
Min mamma.
Hennes liv.
Min Syster Cindy.
Hennes liv.

Första gången jag kände kärlek var det till min familj, mina nära.
De som fanns där varje dag.
Som skötte mig, lekte med mig, pussade mig, bråkade med mig.
Var svartsjuk på mig. Sov brevid mig.
Som älskade mig mer än allt.
Min syster som tog hand om mig.
Min mamma som tog hand om mig.
Min första kärlek var livet.

Min första kärlek...

Om mig.
Vad finns det att skriva om mig egentligen?
Inget och massor.
Jag heter Joanne Brorsson.
Läser till Lärare i Svenska och Samhäll mot gymnasiet på Högskolan Väst och har precis blivit klar med första terminen.
Jag har 5 år kvar innan jag tar examen.
Jag är ensamstående mamma på heltid till min ljuvliga dotter Tiili.
Om ca två månader blir jag 26 år gammal.
Men vänta nu.. Vad säger det där om mig egentligen?
Inte så mycket, det säger inget om mina värderingar, mina funderingar, mina känslor, min dubbelmoral eller allt det där andra som faktiskt är JAG.
Så vem är jag då?
Det blir ett långt inlägg om jag ska berätta allt om mig men några delar ska jag ju kunna berätta iaf.

Jag kan berätta hur mycket mina vänner betyder för mig och att jag har fler vänner än kompisar.
Mina vänner och jag umgås nästan aldrig. Umgås vi ofta så tröttnar vi på varandra - och säger det.
Vi kan bråka, vi kan tala illa om varandra och vi älskar varandra.
Vi är alltid ärliga mot varandra.
Det där med ärlighet är min grej.
Ärlighet värderar jag högre än något annat på denna jorden.
Jag ljuger aldrig - Aldrig!
Jodå, det är sant och än idag har ingen kommit på mig med en lögn vilket skulle vara enda sättet att bevisa motsatsen.
Jag kan bli imponerad av människor jag ogillar om de gör något jag tycker är beundransvärt.
Jag är ofta rädd för att jag ska vara en aning känslokall som människa...
Andra oroar sig oxå för det ibland.

Jag har mycket tålamod och är stresstolerant över snittet.
Bra simultankapacitet påstås det oxå.
Det är dock egenskaper som jag själv inte märker av, men jag har testats för just de sakerna och tydligen är det så.
Jag älskar att diskutera med någon som ligger på ungefär samma nivå som jag eller lite över mig. Det är stimulerande. Jag har åsikter om nästan allt.

Min dator står på under nästan hela min vakna tid för att jag ska kunna ha musik på. Det är alltid musik på här hemma, ändå kan jag inte namnge en enda favoritlåt.
Jag är nästan aldrig sjuk, men just nu är vi båda sjuka här hemma.

Jag pratar med mig själv - Konstant.
24/7.
Det är aldrig tyst.
Ibland är det högt, ofta i mitt huvud.
Jag skäller på mig själv högt, med hela mitt namn.
Jag nyser sällan, istället låtsasnyser jag - för att slippa nysa, det tar bort nysreflexen och en av mina vänner hörde mig nysa för första gången när vi hade känt varandra i över tre år.
Jag vet inte alltid vad jag tycker eller känner - Men jag har åsikter om allt om jag blir tilllfrågad.
Jag svarar snabbt och är alltid noga med att verkligen ha rätt om jag säger mig vara säker på min sak.
Varför jag sällan har fel när jag väl säger något med säkerhet.

Min familj står ut med mig - På sin höjd.
Jag älskar min familj och mina vänner, de är halva min värld.
Men jag tycker inte alltid om dem, långt ifrån alltid.
Den andra halvan av min värld är jag själv.
Jag står mig själv närmst.

Jag trivs i mitt eget sällskap och behöver mycket egentid, men jag är översocial och vill ha folk runt mig ofta, nästan alltid.
Skolan är mitt liv, skolan och mitt barn.
Det är min vardag. Att få ihop skola och barn.

Jag äter nästan aldrig.
Jag äter ungefär var tredje dag.
Då äter jag en bulle eller något annat onyttigt med mycket fett och socker i.
Min egen teori om hur man kan hålla en vikt där man vill ha den och det fungerar för mig.
Nej jag blir inte sjuk av det - istället är jag en av de friskaste människor jag mött.
Idag åt jag på skolan.
Ibland äter jag oftare, men trivs bra med mina matvanor.
Jag dricker kolossala mängder mjölk och lyckas samtidigt ha ett väldigt högt järnvärde, vilket borde vara en omöjlighet.

Jag är en mycket svår människa att leva med.
Envis, bestämd, bekräftelsemissbrukare, jätteglad, när jag blir arg blir jag riktigt arg.
Oftast är jag inte långsint, men det händer.
Jag har kraftig prestationsångest - Kraftig!
Jag tycker illa om mig själv och jag älskar mig själv.
Jag tycker att jag är en svag jävel som bara borde gå och gräva ner mig eftersom jag inte gör någonting rätt iaf och egentligen inte är någon bra människa.
Jag tycker att jag är starkast på jorden och att jag utan problem kan lösa de flesta bekymmer snabbt och effektivt.

Jag gråter för mina näras skull och undrar ibland om tårarna är äkta eller om jag bara inbillar mig det.
Att gråta är att vara svag, men bara om det är mina tårar som fälls.
Andras tårar är tecken på styrka.
Jag är bra på att trycka ner mig själv - Riktigt bra på det.
Men jag vet att jag är en trofast människa, en av de mest trofasta som finns.
Och blir alltid lika ledsen när jag upptäcker att andra inte är det.
Mina vänner ringer mig mitt i natten om de behöver det, jag vill att de ska göra det.
För att skratta, för att gråta, för att prata.
Jag ringer inte mina vänner utan att kolla så att det är ok innan, jag vill inte störa eller vara ivägen för dem.

Jag tycker om att läsa Anna Gavaldas böcker.
De får mig att känna mig lite mer normal, lite mindre underlig.
Lite mer.. Ja.

Jag flyr, när ingen ser mig.
Jag stannar och slåss, jag chansar, jag vågar - När ingen ser mig.

Jag tror.. Att jag känner mer än de flesta..
Därför stänger jag in allt. Det gör för ont, för ont att känna för mycket.
Att känna gör ont.
Så jag brukar undvika det.

Ibland muckar jag gräl, mot bättre vetande.
Jag har hotat lärare för att få rättvis bedömning.
Och lyckats.

Jag är glad och jag älskar livet.
Jag skrattar.
Jag ler.
Jag tar mig igenom.
Allt löser sig - på ett eller annat sätt.
Annars hade vi inte stått här idag!

Mådde inget vidare när jag vaknade idag heller.
Men insåg snabbt att jag och Sprattlarn hemma en dag till inte skulle fungera, så jag valde att ta semester - Jag gick till min VFU och lämnade Lillan på dagis.
Hon behövde stimulans - Inte en halvdöd mamma.
Jag behövde vila - Inte ett uttråkat barn.
VFU fick det bli.
Gick förvånandsvärt bra trots min sjukdom och nu ikväll känner jag mig faktiskt bättre igen.
Jag är på rätt väg igen.
Nu ska vi bara stanna på den vägen oxå - Eller är det kanske mer en stig?

Upp och ner, ner och upp.
Dagar kan gå åt alla håll.
Denna slutade bra iaf och det ska jag väl vara glad för,
oavsett hur det går med kommande dagar.
=)

Trött som en gnu är jag.
Helt slut och vill bara däcka i soffan.
Men det kan jag ju drömma om i flera timmar till, för det lär inte ske med energiknippet som ränner runt här hemma.
Veckan är slut och det är äntligen helg.
Sällan jag längtar till helg så mycket som när jag är ute på VFU.
Det är faktiskt långtråkigt!

Frustrerad och irriterad.
Så hoppar över det och bestämmer mig för en myskväll med Peter istället.
Låter mycket mer lockande.
Speciellt när Raraste Peter stått ut med att höra på mitt arga skällande en stund och det nu känns mycket bättre.

Igår åkte jag hem till Lysekil för att gå ut på krogen en sväng.
Började hos Maisa och vi gick vidare till Anna på förfest.
Därifrån gick vi sedan till Kanten hela högen och på Kanten gjorde jag den angenäma upptäckten att Ogge hade tagit sig ut oxå.
Alla splittrades några timmar och jag hade jätte roligt hela kvällen faktiskt,
Vips var det stängningsdags och vi kilade hem till Anna på "efterfest" (- kaffe och te) ett tag och sedan gick vi till Maisa för att sova.
Blev dock inte så mycket sömn..
Tror att jag sov 20 minuter på hela natten sedan ringde klockan och det var dags att åka hem.
Aningens skakis och bakis när jag vaknade haha
Solen sken och fåglarna kvittrade när jag gick till bussen.
Dagen har jag slummrat bort på soffan så gott det gick med Lillan runt mig.
Hon somnade skönt nog oxå och sover ännu, vilket hon inte borde göra haha, men jag har inte mage att väcka henne.
Så lägger mig och myser lite till!

Ibland får man sig en liten knäck i självkänslan.
Det är inte farligt, det är sunt och man lär sig lite mer om sig själv för varje gång.
Men den där lilla knäcken är irriterande.
Den stör, i min vardag.
Jag tycker om min vardag!
Min självkänsla, mitt självförtroende, ja hela mitt EGO går upp och ner i en rasande fart hela dagarna.
Jag har lärt mig tackla det relativt bra oftast.
De vardagliga dalarna och bergen.
Så kommer det en liten, liten sak och helt plötsligt är det inte dalar eller berg längre utan himmel och helvete.
Jag kan inte koncentrera mig på något alls på många timmar ibland dagar.
Det tar ett tag att komma in i vardagen igen.
Men jag vet att det kommer.
Det är en del i hur jag lärt mig klara även sådana här saker.
Jag har lärt mig se att det kommer.
Att allt löser sig - På ett eller annat vis.
Förr eller senare.

Pysslat lite ikväll.
Det är verkligen terapi att sitta sådan och pilla med smågrejer och skapa något.
Trevlig kväll och Sprattlarn har sovit sedan hon somnade utan några uppvak däremellan, för första gången på länge.
Härligt, nu ska jag nana!

Idag påbörjades så nästa kurs.
Nu blir det samhäll för hela slanten i ett år om jag förstått det hela rätt.
Lite nya personer dök upp i klassen idag.
Dock är vi många färre trots det då alla som läser mot yngre åldrar nu försvann från vår klass.
En av de nya killarna verkade väldigt trevlig, de andra fick jag inte pratat med dessvärre, men det kommer väl.
Klumpiga lärarna hade fått för sig att lägga ett lit. sem redan nu på torsdag, enda problemet med det är att de flesta inte fått sina böcker ännu och några inte ens beställt dem eftersom de flesta brukar vänta tills vi varit på introt först, för att se vilka som faktiskt verkligen behövs och vilka man kan stunta i.
Tur för mig att Jasmin köpte den idag så jag kan låna den på Onsdag och försöka hinna läsa så mycket som möjligt i den innan Torsdag kommer.